4. nov, 2022

Klimat - i ett historiskt perspektiv

Under ett antal år nu har vi vant oss vid att höra media, politiker och ”forskare” dagligen ljuga hejdlöst om vårt klimat. Man talar om för oss att ”det har aldrig varit varmare än nu” – vilket är en så uppenbar lögn att man inte förstår hur någon kan ta den på allvar!

Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta bevis för att vi verkligen har haft det varmare än nu – mycket varmare! Och de sanslösa prognoserna om hur världshaven skall stiga flera meter på kort tid finns det inte mycket täckning för. Det handlar verkligen om rätt blygsamma årliga höjningar…

Men det mest förfärliga är, att man skrämmer oss för höjda halter av koldioxid i atmosfären – och tycks vara beredda att vidta hur dramatiska åtgärder som helst för att minska utsläppen av koldioxid - den gas som möjliggör allt högre liv på vår planet. Om halten i atmosfären blir för låg, så dör alla gröna växter – och därmed också alla högre djur (inkl. människan). Gränsen går troligen omkring 200 PPM. Lägre får halten inte bli!

Påståendet att klimatet just nu skulle vara exceptionellt avslöjas som en gemen lögn, om man tittar bakåt i historien. Följande text kommer från en franskspråkig belgisk källa. Den ger ett intryck av vetenskaplighet och innehåller imponerande detaljerade uppgifter om klimat och väderföreteelser långt mer dramatiska än de vi upplever i dag.

Detta innebär förstås inte att man kan förneka de delvis väderberoende katastrofer som vi nu drabbas av, med stort lidande för många människor på olika håll i världen – även om politiska konflikter och miljöförstöring sannolikt skapar mer mänskligt lidande än de små förändringar som sker i klimatet. Vi bör förstås försöka hitta kortsiktiga lösningar för att minska lidandet i världen, men att med dramatiska metoder minska utsläppen av koldioxid är på sikt närmast kontraproduktivt!

Här kommer den avslöjande texten om klimatet i ett längre perspektiv.

På 1970-talet tillkännagav pressen den stora kylan! Den har nu i ställer valt att förstärka den globala uppvärmningens verklighet.

På lång sikt befinner vi oss verkligen i en uppvärmningscykel, som började för 17 000 år sedan. På medellång sikt befinner vi oss också i en varm period jämförbar med det medeltida optimum. Vi är också i slutet av en kort cykel som började runt 2015.

Den värsta torkan under millenniet upplevdes 1303. Man kunde då korsa Rhen och Seine till fots. Alla droppade av svett. Någonstans i kantonen Luzern stod en handfull män i en torr flodbädd med spade i handen. När de lyfte på huvudet för att torka av svetten från pannan såg de hur luften darrade. De tryckte in sin spade och lossade en jordklump som de lyfte. De grävde en och en halv meter djupt innan de gav upp. De kunde inte hitta en enda droppe vatten. Ingenting.

Norr om Alperna hade vintern år 1540 ändå varit en vinter som så många andra. Visserligen var det redan ovanligt milt och torrt i Italien, och i Spanien såg vi processioner marschera förbi och be Gud att sända regn. Schweiz var skonat fram till vårens ankomst. Mars månad var torr, det snöade bara tre dagar. Sedan kom det knappt något regn förrän i december. År 1540 är ett extremt väderfenomen. En massa värme hade samlats över centrala Europa, och den förblev stilla i flera månader. Floderna torkade ut. Om Rhen nådde hälften av sitt normala flöde sommaren 2003, så var det 1540 bara 10 till 15 %. I Basel korsade man då till och med

floden till fots. Rhenfallen var tunga av en kuslig tystnad, Bodensjön reducerades till en pöl. Folk finkammade dess botten efter romerska mynt. Värmen matade på sin egen energi. Marken knakade och sprack. Vissa springor var till och med så breda att man kunde sitta på kanten och svänga med benen. Lite eller ingen fukt avdunstade från den uttorkade marken, temperaturen steg ännu mer.

Temperaturen översteg fyrtio grader på flera ställen. Inte heller nätterna gav den svalka alla

hoppades på. "Juli månad är brinnande och fruktansvärd", konstaterade en elsassisk krönikör. Rök skymde solen, doften av eld svepte genom luften. Det började bli fler och fler bränder, och träden som inte brunnit tappade löven i augusti. Skörden var mager. Hunger och törst gjorde folk galna. De ägnade sig åt häxjakt och våld. Visarna drog sig tillbaka till skuggan och drack vad de hittade.

Men dysenteri spred sig, eftersom vattnet ofta var infekterat. Symtom? Diarré, magkramper och – som om det vore nödvändigt – uttorkning. Ingen vet hur många liv sommaren 1540 kostade. På hösten, när temperaturerna långsamt började sjunka igen, plockade vinmakarna förkrympta druvor. Vinet de producerade var så koncentrerat att det fortfarande dricks 400 år senare.

Det nuvarande klimatet är en del av långa cykler, på en skala av flera tusen år – enligt Heinz WANNER, Christian PFISTER, Rudolf BRAZDIL, P. FRICH, K.….

För att exakt beskriva de förändringar som har inträffat är det nödvändigt att gå tillbaka under serien av mätningar som utförts med hjälp av instrument, det vill säga före 1900. Men glaciologi (med iskärnor) och dendrokronologi (via trädens koncentriska ringar) kan bara erbjuda en övervägande av de klimatologiska värdena på en skala av sex månader, med många osäkerheter. Det är därför nödvändigt att vända sig till historiska källor. Genom att spåra klimathistoria från slutet av medeltiden till våra dagar har forskare funnit likheter mellan 1300-talets vädermönster och de nyligen kända. Flera århundraden skiljer oss åt men kan klimatet verkligen vara jämförbart?

Det var i tidskriften Climate of the Past som forskare - från Leibniz Institutes for Eastern

European History and Culture (GWZO) och Tropospheric Research (TROPOS) - lyfte fram

sin upptäckt, enligt vilken medeltida vädermönster visar likheter med de vi känner till i dag, baserat sin forskning på att jämföra de imponerande torrpereioderna 1302-1307 och 2018. Under denna period av historien, efter år 1310, skedde faktiskt en fas av snabba klimatförändringar. Den kallas "den danteanska anomalien", efter den samtida italienska poeten och filosofen Dante Alighieri. Detta motsvarar övergångsfasen mellan den medeltida höga klimatanomalin - en period med relativt höga temperaturer - och den lilla istiden - en lång klimatperiod som kännetecknas av lägre temperaturer och framskridande glaciärer. Denna klimatövergång var inte utan konsekvenser och skulle åtminstone delvis vara ansvarig för den stora hungersnöden - den största paneuropeiska hungersnöden under det senaste årtusendet som dödade miljontals människor - mellan 1315 och 1321, men också för digerdöden. - en förödande pandemi som dödade 25 miljoner européer - mellan 1346 och 1353.

Under denna period av historien, efter år 1310, skedde faktiskt en fas av snabba klimatförändringar. Den kallas "den danteanska anomalien", efter den samtida italienska poeten och filosofen Dante Alighieri. Detta motsvarar övergångsfasen mellan den medeltida

höga klimatanomalien - en period med relativt höga temperaturer - och den lilla istiden - en lång klimatperiod som kännetecknas av lägre temperaturer och framskridande glaciärer. Denna klimatövergång var inte utan konsekvenser och skulle åtminstone delvis vara ansvarig för den stora hungersnöden - den största paneuropeiska hungersnöden under det senaste årtusendet som dödade miljontals människor - mellan 1315 och 1321, men också för digerdöden. - en förödande pandemi som dödade 25 miljoner européer - mellan 346 och 1353.

Forskare studerade underanalyserade regioner under den stora svälten som norra Italien, sydvästra Frankrike och centrala östra Europa. Enligt dem ger studien av dessa områden mycket information för att rekonstruera alla extrema väderhändelser och deras socioekonomiska effekter. Tack vare dåtidens rapporter och arkiv, både regionala och kommunala, fick forskarna successivt alla pusselbitar som saknades. Till exempel, i de administrativa arkiven i Siena, grevskapet Savoie och den associerade regionen Bresse, belyses den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Det är alltså möjligt att uppskatta produktionen av vete och vin i den franska regionen Bresse och att jämföra den med produktionen av vete i England. Eftersom veteskörden beror på klimatfaktorer, inklusive temperatur och nederbörd, är det möjligt att dra slutsatser om klimatet under respektive produktionsår.

"Vi vill visa att historiska klimatförändringar kan rekonstrueras mycket bättre om skrivna historiska källor införlivas i klimatarkiv. Införandet av humanistisk forskning bidrar tydligt till en bättre förståelse av de sociala konsekvenserna av klimatförändringar i det förflutna och att dra slutsatser för framtiden", förklarar Dr. Martin Bauch från GWZO som leder den yngre forskargruppen.

En torka på 1300-talet liknande den på 2000-talet De senaste åren har det pratats mycket om den globala uppvärmningen och dess konsekvenser på regnperiodernas föränderlighet, men också om torkans intensitet och frekvens. Enligt forskarnas data följde från 1304 flera varma och mycket torra somrar efter varandra i Centraleuropa. "Källor i Mellanöstern rapporterar också om svår torka.

Vattennivåerna i Nilen var till exempel exceptionellt låga. Vi tror därför att torkan 1304-1306 inte bara var ett regionalt fenomen, utan den hade förmodligen transkontinentala dimensioner." säger Dr Thomas Labbé från GWZO. Denna våg av torka, mellan 1303 och 1307, betecknad som historisk under 1200- och 1300-talen, kan nu förklaras. Tack vare bedömningar av den intensiva torkan 2018 och flera liknande extrema händelser är det nu möjligt att förutse "nederbördsbalans", det vill säga en markant kontrast mellan extremt hög nederbörd i en del av Europa och extremt låg nederbörd i den andra delen. "Detta beror vanligtvis på att områden med stabilt hög- och lågtryck finns kvar i en region under en onormalt lång period. Under 2018 sträckte sig till exempel mycket stabila dalar över Nordatlanten och södra Atlanten. De ledde i Europa under lång tid till tung nederbörd i det här området och extrem torka däremellan, i centrala Europa", förklarade meteorolog Patric Seifert från TROPOS, ansvarig för att rekonstruera, för studien, vädersituationen i stor skala.

Sammanfattningsvis har forskare för första gången tagit hänsyn till denna del av den medeltida klimathistorien och de har kommit till följande slutsats: Ett starkt och stabilt högtryckssystem rådde över Centraleuropa, vilket motiverade den extrema torkan under dessa år, mellan 1303 och 1307. När de undersökte, slutade de med att de observerade ett sammanträffande mellan perioder av torka och stadsbränder. Naturligtvis är vi idag, tack vare brandmän, säkrare mot bränder, men på medeltiden utgjorde detta en enorm fara för städer med många byggnader. "Vi tror att vår analys är den första som har hittat ett samband mellan bränder och torka under en tvåhundraårsperiod. Stora stadsbränder följde vanligtvis på årslång torka.

Träkonstruktionerna i medeltida hus torkade inte ut omedelbart. Men när det hänt, så antänds de antänds väldigt lätt”, förklarar Martin Bauch, ledare för den yngre forskargruppen. På den tiden var invånarna också medvetna om det nära sambandet mellan torka och brandrisk... De var skyldiga att placera vattenhinkar bredvid sina entrédörrar som brandsläckare.

DATUM FÖR VÅRA STORA SOMRAR OCH STORA TORKA

* VIe siècle : 580, 582, 584, 585, 586, 587, 589, 591
* VIIe siècle : 675, 700
* VIIIe siècle : 783
* IXe siècle : 874, 892
* Xe siècle : 921, 987, 994
* XIe siècle : 1078, 1094
* XIIe siècle : 1137, 1183, 1188
* XIIIe siècle : 1204, 1212, 1226, 1287
* XIVe siècle : 1305, 1306, 1325, 1331, 1334, 1361, 1384, 1392
* XVe siècle : 1473
* XVIe siècle : 1540, 1553
* XVIIe siècle : 1632, 1674, 1684, 1694
* XVIIIe siècle : 1701, 1712, 1718, 1719, 1726, 1727, 1767, 1778, 1793
* XIXe siècle : 1803, 1811, 1817, 1825, 1842, 1858, 1875, 1893

Mellanliggande graderingar kan härledas från förhållandet mellan temperatur och växtlighetens rörelser. Till exempel brukar stenfrukter blomma i mitten av mars, i extrem värme på 17°. Vinrankornas blomning och de första frukternas mognad möts ungefär samtidigt, från 15 till 30 juni; den genomsnittliga maxtemperaturen indikerar då 32°.  Sommarens skördar, från råg till vin, äger rum under ett gemensamt år mellan den 20 juni och den 20 september; dock är det den extrema temperaturen i månaderna maj, juni, juli och augusti, som har störst inflytande på dessa skördar, i genomsnitt 35°; slutligen, över 35°, om detta värmeöverskott varar länge - i flera dagar - eller upprepas för ofta, torkar plantorna ut och skördarna går under. Således kan man uppskatta, enligt dessa ungefärliga utvärderingar, den termometriska värmen under våra tidigare somrar.

År 580 blommade träden en andra gång i september eller oktober. Kraftiga regn och fruktansvärda översvämningar hade föregått denna ovanliga blomning; och värmen, som var orsaken, åtföljdes av jordbävningar, bränder och hagel, särskilt vid Bordeaux, Arles och Bourges. Denna andra blomning tyder på minst en långvarig vårtemperatur, dvs 12° till 14° medelvärme, och 24° till 25° extrem värme. Värmen från år 582 fick träden att blomma i januari. År 584 hade vi rosor i januari: en rimfrost, en orkan och hagel härjade successivt i skördarna och vinrankorna; överskottet av torrheten kom då att förtära katastroferna från det förflutna haglet - och man såg knappt några druvor detta år; de desperata odlarna lämnade sina vinstockar åt hjordarnas nåd.

Men träden, som redan hade burit frukt i juli månad, gav en ny skörd i september månad, som regelbundet involverar 20° till 24° medelvärme, och 32° till 34° åtminstone extrem värme; några blommade igen i december, och vinstockarna bjöd på välformade klasar samtidigt, vilket förutsade 12° till 14° medelvärme och 24° till 25° extrem värme. Träden blommade igen i juli 585; de blommade åter i september månad 586, och ett stort antal av de senare, som redan burit frukt, producerade en andra gång fram till julhelgen.

I oktober 587, efter skörden, presenterade vinstockarna nya skott med välformade druvor. Träden blommade igen hösten 589, och då gav de annan frukt: det fanns också rosor i november månad. Den överdrivna torkan under 591 konsumerade alla prärierna. Den långa sommaren 874 orsakade brist på hö och vete. Månaderna april och maj 892 plågades av extrem torka. År 921 präglades av många stormar. Intensiv värme och extrem torka rådde sedan, nästan utan avbrott, under månaderna juli, augusti och september. Den extrema värmen sommaren 987 minskade skördarna kraftigt. År 994 torkade bristen på regn ut floderna, dödade fisken i de flesta av dammarna, torkade upp många träd, brände ängarna och skördarna.

Sommaren 1078 var fortfarande mycket torr: skörden steg en månad; det är ett tecken på tidig värme och en medeltemperatur på minst 24° till 25° och en extrem intensitet på minst 35°. Vinet var rikligt och mycket gott.

1094 var torkan extraordinär. År 1137 bröt den ut i mars och fortsatte till september och torkade också upp brunnarna, fontänerna och floderna. En ovanlig torka åtföljde den stora hettan 1183; den torkade på flera ställen ut floderna, fontänerna och brunnarna. Samma fenomen ger torkan 1188: ett stort antal bränder bröt ut i Tours, Chartres, Beauvais, Auxerre, Troyes, etc.

Det regnade lite eller inte alls under månaderna februari, mars och april 1204: stark värme följde dessa tre månader av torka. År 1212 var mycket torrt. Den extrema torkan år 1226 medförde förstörelsen av nästan alla sommargrödor. Hösten det året var ännu varm och torr; Slutligen förlängde en torr, mycket kall vinter torkan till följande månad i februari. Denna ständiga torra värme producerade en enorm mängd vin i hela Frankrike.

Det regnade inte på hela sommaren 1287; brunnar och fontäner torkade upp. År 1305 var det stor torka på sommaren; torkan var också besvärande 1306 på våren och sommaren. Torkan var så stor 1325 att det knappt kom två dagars regn under loppet av fyra månmånader: det var exceptionell värme det året, men utan blixtar, åska eller stormar. Det blev lite frukt, bara vinerna var bättre än vanligt. År 1331, efter de långa regnen, som varat från början av november månad föregående år till början av detta år, kom en torka så svår att jorden inte kunde bearbetas på grund av dess hårdhet. Följande vinter var regnig och inte särskilt kall; det var knappt någon frost.

Sommarens torka 1334 följdes av en mycket blöt vinter; det fanns många viner, men mindre varma än föregående år. Källorna torkade ut under sommaren 1384 på grund av bristen på regn och den outhärdliga torkan som rådde i hela Frankrike. Den ihållande torkan sommaren 1392 torkade ut källorna och hindrade Frankrikes största floder från att vara farbara. Sommaren 1473 var mycket varm: värmen varade från juni till 1 december; det var varken kyla eller frost innan ljusmässan. Labruyère-Champier och Fernel rapporterade om den stora allmänna värmen sommaren 1540. År 1553 brann värmen under hela juni månad.

Torkan 1632 varade från 12 juli till 15 september. Tack vare termometriska observationer mäter vi på ett mer tillförlitligt sätt värmegraderna för de följande stora somrarna. Årtalet 1684, klassificerat av J.-D. Cassini bland de hetaste, i en tabell över den stora värmen i Paris, som omfattar åttiotvå år, presenterade, endast i detta klimat, sextioåtta dagar med en temperatur av 25°, mellan middag och tre; sexton dagar med en temperatur på 31° och tre dagar med en temperatur på 35°. Således steg termometern tre gånger, från middag till klockan tre, den 10 juli, 4 augusti och 8 augusti, till minst 35°. De udometriska observationer som Lahire påbörjade i Frankrike 1689 ger inte mindre exempel på denna stora torka. De mest betydande sedan den tiden tillhör åren 1694, 1719, 1767, 1778, 1793, 1803, 1817, 1825, 1842, 1858, 1875, 1893. I Paris visade termometern 40° klockan halv fyra, augusti 17, halv fyra 1701.

<img src="https://www.france-pittoresque.com/IMG/jpg/Canicule-3.jpg" width="500" height="279" alt="Vignoble de Meursault au XVIIIe siècle, près de Beaune. Dessin de J.-B. Lallemand">
Vignoble de Meursault au XVIIIe siècle, près de Beaune. Dessin de J.-B. Lallemand.

De två åren 1718 och 1719 hade båda torr, våldsam, lång och ihållande värme. I Paris, den 7 augusti 1718, visade Lahire-termometern trots sin ogynnsamma exponering omkring klockan tre på eftermiddagen 35° eller 36°: den steg till samma siffror den 11, 21 och 23. En mycket mild vinter följde dessa värmeböljor. De flesta av träden var täckta med blommor från februari och mars 1719.

Den starka värmeperioderna återkom med juni månad. Mer intensiva än föregående år. De varade också mycket längre. I Paris visade Lahire-termometern en maxtemperatur på 37°; dessutom tillskriver Cassini-tabellen denna sommar fyrtiotvå dagar med en temperatur på 31°; slutligen varade värmen i tre och en halv månad, från juni månad till mitten av september. Den extrema sänkningen av vattnet i Seine vid Pont de la Tournelle, under detta mycket torra år, gav noll på mätningarna för denna flods variabla höjder. Fader Feuillée, citerad av Maraldi, skrev samtidigt från Marseille att ovanlig värme hade fått träden där att blomma igen i oktober månad och att de senare fått ny frukt. Det kalla vädret i december hindrade dessa frukter från att växa som vanligt, men de hindrade dem inte från att nå perfekt mognad. Pappa Feuillée tillägger att han den 18 december plockade helt mogna körsbär och äpplen.

Sommaren 1726 började i slutet av maj och fortsatte sedan genom månaderna juni, juli och augusti. Cassini räknade där i Paris sextiotvå dagar med en temperatur på 25° och tio dagar med en temperatur på 31°, dess högsta temperatur, observerad den 27 och 28 augusti, motsvarade omkring 34°. Frukterna mognade en månad tidigare än vanligt. Den maximala värmen var mycket tidigare i Provence. I Toulon och Aix ägde den rum den 13 och 14 juli. Det var 1726 som Delande såg sin barometer helt orörlig i Brest från 2 februari till 1 september.

Årets hetta 1727 varade mycket längre. Efter en måttlig vinter började termometern stiga den 7 februari. Följande 10 maj markerade den redan vid soluppgången 18° och vid tvåtiden på kvällen nästan 27°. Värmen fortsatte och ökade under månaderna juli och augusti. Den 7 i denna sista månad, vid tretiden på eftermiddagen, nådde den maximum 35°; sedan dess fortsatte temperaturen att vara hög under resten av augusti och under september månad.

Sommaren 1778 hade också stark, lång och konstant värme. Under dess inflytande blommade flera fruktträd en andra gång; två vinstockar i spaljéer mot väggen i det gamla vakthuset vid quai Malaquais, i Paris, erbjöd till och med den 10 oktober, efter att ha återblomstrat, ganska stora klasar. Mourgue och Lamanon rapporterade samma värme, den ena i Montpellier och den andra i Salon. Dessa ovanliga värmeböljor rådde främst under månaderna juli och augusti; de var torra och molnfria: den här stora sommaren var också känd för frekvensen av översvämningar, stormar, orkaner och jordbävningar.

Sommarens hetta 1793 bröt plötsligt ut. Maj och juni hade varit mycket kalla; det hade frusit till is under dessa två månader, mycket snö hade fallit på Alperna och andra berg; slutligen hade lastade vagnar setts i Niederösterreich korsa en flod i slutet av juni. Den stora hettan började i Paris den 1 juli; i Montmorency, efter den 4. De ökade så snabbt att dagen den 8 redan räknas till tiderna för deras maximum. Under hela månaden pendlade termometern, mitt på dagen, mellan 40° och 25° till 26°, vilket indikerar tolv gånger 24° till 34° och tio gånger 34° till 40°; dess höjd var knappast mindre under de första sjutton dagarna i augusti månad. Maxvärmen gav 38° den 8 juli vid Royal Observatory of Paris, och 40° den 16:e samma månad vid Marine Observatory. Under dessa stora värmeincidenter förblev vinden fast i norr, himlen var nästan alltid vacker, klar och molnfri.

Dessa stora värmeperioder var mycket torra, även om de varvades med våldsamma stormar, tunga och överväldigande; de skilde sig lite från dag till natt och från morgon till kväll. Föremål som exponerades för solen skulle värmas upp till en sådan grad att de var heta vid beröring. Män och djur dog av kvävning, grönsaker och frukter grillades eller slukades av larver. Möbler och träslöjd knarrade, dörrar och fönster skramlade; köttet, av nyligen slaktade djur var snart skämt. En oupphörlig svett trängde ut genom huden, och kroppen simmade oavbrutet i ett bad av mycket obehaglig svett. Det var speciellt den 7 juli som man kunde se liknande effekter. Nordanvinden kom den dagen och förde med sig en sådan extraordinär hetta att den verkade andas ut från en brinnande eldstad eller från mynningen av en kalkugn. Denna hetta var kvävande, rådde under en mycket klar himmel, kom i periodiska skurar och gav i skuggan ett intryck som var lika brinnande som strålarna från den mest brinnande solen.

År 1803 regnade det väldigt lite från 4 juni till 1 oktober. Regnet tilltog mot början av oktober; varefter torkan återupptogs och fortsatte till den 9 november. Denna torka fortsatte därför i fyra månader i rad och mer än fem månader totalt, förutom det korta avbrottet de första dagarna i oktober. Brunnar och fontäner torkade ut. I Paris förblev Seines lilla arm nästan torr, och flodens nivå visade den 21 och 27 november 24 centimeter under noll. På vissa avdelningar fanns det absolut inget vatten; man gick för att leta efter det tre eller fyra ligor bort, och det kostade trettio sou att vattna en häst. År 1811 var värmen överallt intensiv och långvarig. Månadsmedelvärdena för temperaturen i Paris överträffas detta år med flera grader, förutom månaderna januari och augusti, månadsmedelvärdena under tjugoett år. Detta överskott av värme bröt plötsligt ut i februari månad; det upprätthölls nästan utan avbrott, eller snarare genom att öka från månad till månad, under månaderna mars, april och maj, innan det gjorde en paus.

I Nancy började hettan den 15 mars och fortsatte envist fram till den 6 augusti. Denna torra hetta torkade tidigt upp ett stort antal bäckar som ingen någonsin sett torka ut, äventyrade ängarna och vårsådden, flyttade fram alla skördar och gjorde att spannmål och vindruvor var mycket rikliga. Vinrankan blommar den 24 maj istället för att blomma runt den 24 juni.

Skörden skedde 10 - 20 juli och druvskörden 8 september. I söder fortsatte sydvindarna, varma, fuktiga och kvävande vindar, i Provence fram till slutet av året. I söder som i norr uttömde värmen och torkan 1811 de flesta källorna, torkade ut strömmar och floder, påskyndade frukternas mognad, förtärde foderväxterna och gynnade i allmänhet skördarna av vin.

Sommaren 1842 förtjänar också att räknas till våra stora somrar, dess hetta är intensivare i norr än i söder. I Paris började hettan den 5 juni och fortsatte med sällsynta avbrott fram till september. Den här värmens natur, i allmänhet stormig och torr, gjorde den ännu mer märkbar. Många av kastanjeträden i våra offentliga trädgårdar, som tappat sina löv i juli, blommade igen i slutet av augusti.

För den som vill kolla översättningen:                                                                        

Même rubrique >

https://www.france-pittoresque.com/spip.php?article64