29. okt, 2022

Om bergsbetigning

När jag våren 2016 startade min hemsida, så var cancer av naturliga skäl (min egen cancer) ett angeläget ämne. Tyvärr har de miljarder som därefter använts till cancerforskning inte alls givit de resultat man skulle ha önskat. Fortfarande dör i Sverige omkring 60 människor i cancer VARJE DAG!

Och detta till stor del därför att man inom skolmedicinen vägrar se de verkliga orsakerna till sjukdomen – och nästan desperat förhindrar alternativa metoder för att förbygga och bota cancer.

Följande text är från den 4 juni 2016

Bestigningen av berget Cancer

Detta är en berättelse från tidigt 2000-tal, då kunskapen om sjukdomars orsaker fortfarande var mycket ofullkomlig och ofta av närmast religiös karaktär - och när den faktiska kunskap som fanns mycket effektivt undanhölls folket av ett maffialiknande nätverk av företag som med astronomiska vinster tillverkade och sålde bergklättringsutrustning…

Alldeles intill den lilla byn Världen låg ett väldigt högt berg, som av oklar anledning fått namnet Cancer. Byn låg vid bergets nästan lodräta och oerhört svårbestigna södra sida. Alla som vände blickarna mot berget insåg, att det måste krävas osedvanlig skicklighet och avancerade tekniska hjälpmedel för att nå upp till bergets topp.

Nu var det så förfärligt att med jämna mellanrum drabbades enskilda invånare i byn av en förbannelse, som innebar att de helt enkelt efter en tid avled. Antalet drabbade hade också ökat dramatiskt på senare år. Det fanns många teorier om vad som förorsakade förbannelsen, men ingen tycktes kunna säga säkert vad den kom ifrån. Det fanns dock en lösning, och det var att ta sig upp på bergets topp, där man kunde erhålla Välsignelsen och överleva. Tyvärr var det inte alla som lyckades med detta.

Vid bergets fot hade växt upp en formlig industri, som helt och hållet levde på att erbjuda människor möjligheter att ta sig upp till bergets högsta punkt för att få Välsignelsen och därefter kunna fortsätta sina liv. Man hävdade att det endast fanns två möjligheter – och det var via specialgjorda stegar eller med enastående starka rep, med vars hjälp man kunde hissas upp till toppen. Egentligen fanns det också ett tredje alternativ, och det var att med ett kirurgiskt ingrepp försöka avlägsna förbannelsen. Men man hade till sist insett, att förbannelsen inte satt i själva den fysiska kroppen och att ett kirurgiskt ingrepp således inte hjälpte, mer än tillfälligt, så den metoden hade man övergivit.

Vissa i lokalbefolkningen hamnade ibland i konflikt med dem som levde på att tillverka stegar och rep, när de påstod att berget på norra sidan var mindre brant och att man den vägen helt enkelt kunde ta sig upp via sedan länge upptrampade stigar till toppen för att få den efterlängtade Välsignelsen och undgå döden. Men trots att det då och då dök upp människor som berättade att de använt den vägen, så förnekades detta av företrädarna för industrierna som tillverkade stegar och rep. Av någon märklig anledning kallades dessa faktiskt för lekare, trots att det verkligen inte handlade om någon lek, utan faktiskt gällde liv eller död för dem som drabbats av förbannelsen.

De som påstod sig ha undfått Välsignelsen genom att ta sig upp via stigarna på bergets norra sida förklarades som opålitliga och fantasifulla galningar, som sannolikt berättade sina skrönor för att tjäna pengar på att sälja vandrarkängor eller tjänstgöra som vägvisare åt dem som ville pröva den norra vägen. Och de som mest enträget hävdade sin historia åtalades och dömdes ibland till långa fängelsestraff. Man påstod då att de medvetet försökte leda folk i döden genom att hindra dem från att använda de väl beprövade metoderna att med stegar eller specialtillverkade rep ta sig upp på bergets lodräta sida. Man undvek då så långt möjligt att nämna, att de flesta fortfarande via de metoderna aldrig lyckades ta sig upp, utan i stället föll ner från berget. Många genomled dessutom efter fallen de mest förfärliga plågor, innan de slutligen avled av sina skador.

Industrifolket arbetade emellertid dag och natt för att förbättra sina metoder. Man experimenterade fram nya legeringar för tillverkning av stegarna, uppfann nya avancerade svetsmetoder för att sammanfoga dem, och gigantiska summor användes för att tekniskt förbättra stegarna. Tyvärr resulterade detta endast i några få procents förbättrade resultat. Stegarna gick ändå sönder av påfrestningarna på den lodräta bergväggen, och folk störtade ner och slog ihjäl sig.

Detsamma gällde metoden med repen. Man forskade fram sensationellt hållbara syntetiska fibrer och framställde rep, som skulle tåla enorma belastningar, men ändå skavdes de ofta av på någon utskjutande vass klippavsats och resultatet blev ytterligare dödsfall.

Någon hade kommit med påståendet (som för utomstående verkade självklart) att om de som drabbades av förbannelsen kunde gå ner en smula i vikt, så skulle det underlätta vid försöken att ta sig uppför den lodräta bergssidan, oavsett vilken metod man använde. Lekarna kunde i princip förstå tanken, men de avfärdade amatörernas teorier om att äta på ett annat sätt för att bli av med sin övervikt. Detta var ett alldeles för allvarligt problem för att kunna avhjälpas med en ändrad kost. De kunde inse, ATT de drabbade måste äta för att leva tillräckligt länge och hinna pröva ”bergsbestigningen” och komma upp till den hägrande Välsignelsen, men att det skulle ha någon betydelse VAD de åt var för dem en helt främmande tanke.

Då och då drabbades också någon av de mycket välbärgade industrimännen själv av förbannelsen. Då hände det att de i nattens mörker smög iväg till bergets norra sida och med viss möda tog sig upp till bergets topp för att få Välsignelsen och behålla livet. Men detta hemlighölls, och deras kollegor hotade dem med stränga straff, om de avslöjade detta. Den oerhört lönsamma tillverkningen av stegar och rep skulle ha kunnat hotas, och den med hög status förknippade forskningen på området skulle ha kunnat avslöjas som onödig. Detta kunde förstås på sikt ha hotat hela byns existens och måste till varje pris förhindras.

Varje tänkbar association till dagens läkemedelsindustri och dess företrädare beror förstås på den enskilde läsarens fantasi, som författaren självklart inte kan ta ansvar för…