31. mar, 2022

En hedersman har lämnat oss

För ungefär ett år sedan publicerades Erik Enbys bok ”Läkaren som vägrar låta sig tystas – Min livsresa och sökandet efter nya svar på sjukdomars uppkomst”...

Jag hade hoppats att det inte skulle bli hans sista – men nu har han tyvärr tystnat. Onsdagen den 30 mars somnade Erik in. Han skulle ha fyllt 85 år i maj.

När boken kom ut skrev jag en recension – som han uppskattade. Jag väljer nu att åter publicera den, eftersom den också innehåller en del av det som varit viktigt i Eriks liv.

Förutom en del telefon- och mailkontakter hade jag också glädjen att få träffa Erik personligen - i samband med bokmässan i Göteborg hösten 2019. Hans nära medarbetare Siv Wernborg var då vänlig nog att ordna en liten träff för att fira att jag då fått föreningen 2000-talets Vetenskaps Gnistan-pris – och inbjöd då även Erik. Han var en intressant oh spännande samtalspartner med humor och glimten i ögat, och det blev en av mina trevligaste kvällar någonsin.

Hans bok är ett omfattande verk på mer än 450 sidor, och nästan varje enskild sida är så fylld av viktiga fakta att den skulle förtjäna en egen recension. Tillsammans med Siv Wernborg och Ulla Premmert har Erik åstadkommit en bok med så viktigt innehåll att alla läkarstuderande, kliniskt verksamma läkare och alla som på något sätt har ett övergripande ansvar inom sjukvården borde läsa den. Detsamma gäller politiker med inflytande inom detta område. Tyvärr säger mig min erfarenhet (liksom sannolikt Eriks egen) att det sannolikt är just dessa som inte kommer att läsa boken. Innehållet riskerar nämligen att allvarligt störa deras världsbild och ge ångest i form av det man inom psykologin kallar ”kognitiv dissonans”.

Förutom att vara en synnerligen spännande och intressant beskrivning av Eriks egen historia, som är i klass med den allra bästa spänningsroman, så ger boken också avsevärda insikter i de delar av den medicinska vetenskapen där han har alldeles unika kunskaper och erfarenheter. Redan för ca 40 år sedan bröt han sig loss ur den skolmedicinska tvångströjan och försökte ta reda på vad som var den egentliga orsaken till sjukdomar. Detta var inte populärt bland hans kollegor, och ännu mindre hos myndigheter och bland professorer och andra inom vården verksamma, som troget lät (och låter) sig styras av det skolmedicinska paradigmet.

Om forskarvärlden hade använt endast en bråkdel av den kraft man har förbrukat på att försöka stoppa, tokförklara, håna och förnedra Erik Enby, så hade möjligen dagens situation inom sjukvården kunnat se helt annorlunda ut än i dag, då man på våra sjukhus närmast dignar under trycket av alla kroniskt sjuka som ofta får viss symptomlindring, men mer sällan varaktig bot, och därför gärna blir långvariga och resurskrävande ”vårdkonsumenter”...

Den officiella, regionstyrda vårdapparaten har sedan länge fallit till föga för läkemedelsindustrins förmåga att styra både utbildning, forskning och klinisk verksamhet inom det medicinska området. Hela det skolmedicinska etablissemanget lider av sviterna efter den så kallade Flexnerrapporten, som publicerades i USA 1910.

Där började inriktningen mot den kemiska industri som numera utgör basen för hela det medicinska området. Alla enkla, naturliga och billiga medel undanträngdes eller förbjöds till förmån för de kemiska, petroleumbaserade läkemedlen. Allt annat skulle betraktas som ”kvacksalveri”. Och så är det i huvudsak fortfarande – mer än 110 år senare!

När Erik Enby tidigt med sitt speciella mikroskop kunde hitta något levande i kroniskt sjukas blod och vävnader, så var det som att svära i kyrkan. Inom läkarvetenskapen ”visste” man ju att blodet var sterilt, och någon som hävdade att så inte var fallet klassades omedelbart som oseriös forskare. Och man vägrade att ens titta i hans mikroskop. Numera har man tvingats erkänna att han hade alldeles rätt, och vetenskapliga artiklar om detta publiceras runt om i världen, ofta utan att Erik Enbys namn ens nämns.

Erik har presenterat artiklar i vetenskapliga tidskrifter och framträtt på olika ställen i världen vid konferenser och symposier och presenterat sina forskningsresultat, som ofta har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning. I Sverige tycks han dock fortfarande av de flesta betraktas som en kuf utanför vetenskapens huvudfåra.

Det är fullkomligt upprörande att läsa om hur han under åren har behandlats av både kollegor och av myndigheter och sjukvården i stort. De som verkligen har skämt ut sig ordentligt är förstås pressens representanter, som inte dragit sig för något när det gäller att stämpla honom som en ”bluffdoktor”, vilken utsätter sina patienter för livsfara. De rubriker som man har använt borde vid flera tillfällen ha resulterat i åtal. Det grövsta var kanske när Erik avporträtterades bredvid en läkare som sövt och förgripit sig sexuellt på sina patienter. Om jag minns rätt var rubriken ovanför bilderna ”Sveriges farligaste läkare”. Begreppet ”upprörande” täcker inte alls vad detta innebar!

Att man på känt diktaturmanér också försökte få honom klassad som ”psykiskt sjuk” var förstås högst anmärkningsvärt! Man skulle knappt kunna tro att sådant kunde förekomma i Sverige! Och någon mer psykiskt frisk, logiskt tänkande och bättre ”orienterad i tid och rum” än Erik Enby får man nog leta efter! Men när stora ekonomiska eller prestigemässiga intressen hotas, så skyr ”etablissemanget” uppenbarligen inga medel!

Under våren och sommaren 2006 utsattes Erik också för trakasserier som måste vara unika för svenska förhållanden. Man skar sönder däcken på hans bil och sprayade ”Dr Död” på husväggen, och i 60 svenska dagstidningar skrevs hånfulla och direkt kränkande artiklar om ”bluffdoktorn”. Drevet innebar slutligen att Erik av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) blev fråntagen sin läkarlegitimation i februari 2007, så vitt man förstår utan några sakliga skäl.

Han överklagade beslutet till Länsrätten, där man beviljade en förhandling. Vidare överklagande till Kammarrätten och Regeringsrätten ledde inte till någon förändring. Erik Enbys läkarlegitimation fråntogs honom alltså, och det fanns ingen ytterligare instans att överklaga till.  Beslutet togs bakom lyckta dörrar och belades med sekretess! Den ultimata kränkningen!

Men efter deslegitimeringen kom patienterna ändå, och Erik kunde fortsätta sin verksamhet med att hjälpa svårt sjuka människor, dock utan att ha möjlighet att förskriva ”läkemedel”, eftersom förskrivningsrätten naturligtvis försvann med legitimationen.

Efter ett förfärligt program i Sveriges Radio i P1 2014, där man än en gång tog all heder och ära av Erik, uppstod en fullkomlig ”folkstorm” mot honom. Och i december det året gjorde polisen en insats (korrekt genomförd av konstaplarna), då de vid en husrannsakan beslagtog hans dator och patientjournal. Men eftersom både den ekonomiska hanteringen och allt övrigt var i sin ordning, så fick han så småningom tillbaka sin utrustning, men ingen ursäkt vad jag vet.

Sammanfattningsvis ger boken en utmärkt beskrivning av ett levnadsöde utöver det vanliga. Erik Enby har gått obruten ur kampen för att i sann vetenskaplig anda kunna utforska nya områden inom den vetenskap som är hans – den medicinska. Och hans bestående insats är förstås främst att han trots kraftfullt motstånd från sin omgivning kunnat visa, att människor (och andra däggdjur) med framför allt kroniska sjukdomar har en form av infektion - en ”växt” i kroppsvätskor och vävnader samt att man genom att häva denna infektion kan förbättra deras hälsotillstånd dramatiskt (Erik själv använder i kraft av sina insikter inte gärna begreppet ”bota”, vilket annars för en lekman skulle kännas naturligt).

I berättelsen ingår också ett både romantiskt och tragiskt inslag i hans liv. Han träffade sin blivande hustru Gunnel redan när hon var femton år, och sedan drabbades hon av polio och fick leva hela sitt återstående liv som närmast totalförlamad och rullstolsburen. Detta kom förstås också att prägla Eriks liv, och berättelsen om hur de tillsammans klarade av detta kan få recensentens ögon att tåras.

Gunnel lyckades ju också, trots sitt handikapp göra en enastående egen karriär, och även hon framträdde både här hemma och utomlands i olika sammanhang. Hon utnämndes också år 2001 på goda grunder till medicine hedersdoktor vid Göteborgs Universitet. Hon och Erik lyckades även mot läkarnas avrådan få en son. Gunnel gick bort i januari 2016.

Dessutom är hela boken också en demonstration av hur kontraproduktiva strukturer i samhället effektivt hotar nytänkande och innovativa lösningar av allvarliga samhällsproblem. Man ser också att vissa människor utan att tveka tycks kunna sätta kniven i ryggen på seriösa och målmedvetna kollegor – för att bibehålla status quo, skydda sin egen status och ha möjligheter till akademiskt avancemang med goda inkomster. Det är inte för inte som den medicinska vetenskapen anses vara en av de allra mest korrumperade. Man kan nog påstå att Erik Enby högst konkret fick erfara detta!

Det är närmast omöjligt att i en kort recension ge sig in på alla de medicinskt-tekniska frågor där Erik har varit drivande och påvisat allvarliga brister på skolmedicinens område eller att nämna alla personer som har varit viktiga för författaren och för läkarvetenskapen historiskt. Den som läser boken har möjlighet att ta del av den informationen och att bilda sig en egen uppfattning i enskilda frågor – och även den som saknar grundkunskaper inom medicinsk vetenskap och praktik kan med behållning läsa denna fantastiska bok.

En litet ”pikant” detalj är att Siv Wernborg, som har varit Eriks assistent under många år och medverkat vid sammanställningen av boken, fick kontakt med Erik Enby som patient för 20 år sedan. Hon hade då drabbats av metastaserande malignt melanom i höger halsregion – en aggressiv cancer med spridning till halsens lymfkörtlar. Den skolmedicinska kirurgen avsåg att avlägsna halva ansiktet och förmodligen även ena ögat, och att avstå från operation och strålbehandling skulle enligt kirurgen innebära en säker död inom ett par månader.

Hon lyckades emellertid till slut få kirurgen att endast avlägsna själva tumören, och sedan fick Erik Enby förtroendet att behandla henne med sin metod. Hon tillfrisknade och fick behålla sitt ansikte helt och hållet.

Det tar emot lite att raljera i ett så allvarligt ämne. Annars skulle man med ostasiatiskt språkbruk kunna påstå, att det i någon mån var den skolmedicinska kirurgen som ”förlorade ansiktet” - medan Siv Wernborg fick behålla sitt!

LAND I LÄ

Livets skälvande vågor

bryta ständigt mot Dödens fasta land

Där finns svaret på våra frågor

- på denna fjärran, men alltid så nära strand

Vår seglats må bli lätt eller svår

Den slutar alltid vid samma kust

Om seglen slitas av storm, vi når

bara fortare fram, än om just

vi får styrfart av mildaste bris

eller hindras av stiltje och dis.

*********

Nyss var du ute på livets svallande hav

i din ranka och bräckliga båt

- Nu är du redan i land!

Lyckligt befriad från anspråk och krav,

ifrån sorg och gråt

och alla slags bojor och band

Vi som är kvar blickar undrande ut

över havets böljande yta

Sakta vi vaggas av hävande dyning

- och lyssnande anar vi alla till slut

vågor som våldsamt bryta

mot land i en flammande gryning.

Efter sjöman som saknas i fartygets skans

finns en svidande tomhet ombord

Du har lämnat din plats här för gott

- men finns någonstans.....

Av smärtsamma saknadens högstämda ord

känns vart och ett torftigt och smått!

*********

Vi känner, vi hör och vi ser

- men förstår inte alls!

Nyss var du här - och plötsligt ej mer......

Vi förstår inte alls!