19. jan, 2022

Evidensbaserad dödlighet?

När jag själv drabbades av cancer fick jag göra en lång resa genom ett till stora delar dysfunktionellt svenskt sjukvårdssystem. Jag träffade ett avsevärt antal läkare, och ingen av dem kände till några av de alternativa metoder som finns för att bota cancer. Men vad värre var – ingen av dem verkade det minsta intresserad av att ta reda på något om möjliga metoder att förebygga och bota cancer.

De hade sina tre grundmetoder – strålning, cellgifter och kirurgi. I övrigt verkade de helt ointresserade. När jag tackade nej till ett oerhört omfattande (och invalidiserande) kirurgiskt ingrepp, så förklarade de, att det bara handlade om månader, innan jag skulle lämna jordelivet.

Min metod (kostomläggning och ett antal vitaminer, mineraler och andra tillskott) skrattade man åt – och uttryckte sin stora förvåning över att jag ”någonsin kunde tro, att cancer hade något med kosten att göra”!

Och när man till sist ändå måste medge, att man inte längre såg någon cancer hos mig, så hade man ingen förklaring… Men man försäkrade att det ”i alla fall inte kunde ha något med min kost att göra”.

Vid mitt sista besök hos en läkare, så undrade jag försynt, om han inte tyckte det var konstigt att jag satt där livs levande framför honom, eftersom han och hans kollegor redan fyra år tidigare hade förutspått min säkra död inom några månader – om jag inte gick med på deras föreslagna kirurgiska ingrepp (vilket jag alltså inte gjorde).

Hans svar var fullständigt häpnadsväckande: ”Nej men du har inte haft någon cancer... Det var bara misstänkt cancer!”

Man hade alltså i så fall tänkt skära mig sönder och samman – på grund av att man MISSTÄNKTE att jag hade cancer! Men cancern var faktiskt bekräftad via biopsier, andra vävnadsprov, skiktröntgen och upprepade ultraljudsundersökningar!

Hela denna min ”resa” gjorde att jag totalt tappade tron på läkarnas kompetens – åtminstone när det gäller cancer. Efter mina samtal med läkarna började jag också undra hur de egentligen tänkte. Var de intresserade av att bota mig, eller var de mer intresserade av att få sin egen syn på sjukdomen bekräftad – oavsett hur fel den kanske var?

Nu, snart åtta år senare, har min undran växt ytterligare. Jag får regelbundet information från människor, som av sina läkare fått veta att de absolut säkert skall dö, inom kanske några dagar eller veckor. Läkarna talar om, att varken strålning eller cellgifter kan rädda deras liv. Ändå sätter de in just sådan behandling – för att möjligen förlänga livet några veckor (med usel livskvalitet).

Om det då gäller ett barn, och en anhörig har forskat och upptäckt att det faktiskt finns en fungerande metod, men läkaren vägrar att ens diskutera saken, därför att det enligt hans/hennes uppfattning inte finns evidens (vetenskapligt stöd) för den metoden – hur tänker den läkaren?Jag misstänker att om det gällde läkarens egen son, dotter eller annan nära anhörig, så skulle inställningen vara en annan.

Men jag vet förstås inte. Kanske är läkarna så inskolade i systemet att de heller väljer en säker (evidensbaserad) död, än bot med en alternativ metod, som inte godkänts av Socialstyrelsen. Bara tanken är ju fullständigt absurd, men just nu – i ”pandemitider” måste jag tyvärr aktualisera samma fråga. Är det viktigare för läkarna att bekräfta ”den allmänna uppfattningen” inom det medicinska etablissemanget än att rädda människors liv genom att själva kolla fakta (och riskera att få sin tro rubbad)?

Fast i ärlighetens namn tar de ju en större risk än så – risken att bli hånad och förlöjligad, och att i slutändan förlora sin legitimation. Detta har ju drabbat flera ärliga läkare, som vågat stå upp för sanningen och inte bara ”följt strömmen”!

Kravet på ”evidens” tycks ha blivit en effektiv broms mot utveckling på det medicinska området. Eller snarare det medicinska etablissemangets vägran att acceptera evidens, som inte stämmer med förutfattade meningar och som hotar Big Pharmas fullständigt astronomiska inkomster.

Självklart skall man inte frångå kravet på evidens, men man måste förstås erkänna också empirisk erfarenhet och evidens, som går emot gamla vedertagna föreställningar. Det är så vetenskapen kan gå framåt, och annars hamnar vi i en sorglig återvändsgränd!