13. jan, 2021

Att dö med eller utan behandling

I dagens situation tycks nästan bara dödsfall som registreras som "döda i Covid-19" räknas. Och de som inte får plats på sjukhusen därför att "Covidfallen" har förtur får sin behandling uppskjuten - ibland så länge attt de hinner dö. En sådan grupp är cancersjuka. Men även om man som cancersjuk till sist får behandling, så betyder det inte alltid "botande" behandling. Cancer har blivit en fullkomlig industri, och trots alla miljarder som de senaste decennierna satsats på cancerforskning, så dör fortfarande i dag långt fler i cancer än för 100 år sedan (i dag mer än 60 svenskar varje dag!).

Cancerforskningen har nästan helt bortsett från de metabola orsakerna till cancer - och inriktar sig helt på kirurgiska och farmaceutiska behandlingar - och nästan inte alls på förebyggande metoder. En närmast osannolik bekräftelse på hur det ligger till på detta område får du i nedanstående text:

I en studie som publicerats i en av världens äldsta och mest ansedda medicinska tidskrifter – BMJ (British Medical Journal) – kunde man visa, att av de 68 läkemedel mot cancer som godkändes av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA under åren 2009 – 2013 hade 57 ingen effekt på vare sig livslängd eller livskvalitet!

Originalartikeln här:

https://www.bmj.com/company/newsroom/no-clear-evidence-that-most-new-cancer-drugs-extend-or-improve-life/

 De återstående 11 medicinerna hade mycket svaga effekter på överlevnaden – och endast i 10 % av fallen kunde de i någon mån öka livskvaliteten. Det betyder att nästan alla cancermediciner, som i vissa fall kostar uppemot en miljon kronor per år för varje enskild patient, i stort sett är värdelösa (utom för läkemedelsbolagen som säljer dem och tjänar miljarder).

Detta är så fasansfullt att man knappt vill tro att det är sant. Men uppgifterna överensstämmer helt med annan tillgänglig information på området, så det torde inte vara någon tvekan om att detta stämmer.

Häpnadsväckande nog går chefen för den europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté , Tomas Salmonson, i svaromål. Han menar att artikelförfattarna bakom studien ensidigt inriktar sig på att de enda relevanta utfallsmåtten skulle vara överlevnad och livskvalitet. Han menar alltså, att det inte bara är dessa mått som är ”kliniskt relevanta”! Ibland når vansinnet i vetenskapliga sammanhang en nivå man inte skulle tro vara möjlig! Vilka faktorer kan vara ens i närheten av överlevnad och livskvalitet? Om Salmonson själv skulle drabbas av cancer – utifrån vilka effekter skulle han då välja sina mediciner?

Ovan nämnde Salmonson har sedan också mage att anföra som ett argument för de värdelösa medicinerna, att ”Antalet godkända läkemedel skulle definitivt minska, om kravet är att alla ska visa effekt på överlevnad”…

Ja, vad skulle skadan vara, om antalet värdelösa (och svindyra) mediciner minskade – och bara de effektiva funnes kvar?

Det är sannerligen hög tid för en haverikommission på medicinområdet. Och detta gäller inte bara cancermediciner!