11. jan, 2021

Mätta och hungriga fetter

Den 11 januari 2021 hade Dr Joseph Mercola ett intressant inlägg på sin blogg, där han visade att intaget av omättade fettsyror (som Livsmedelverket rekommenderar) tycks öka risken för allvarliga följder av det nu aktuella coronaviruset. Nu är inlägget på hans blogg stoppat, vilket jag inte har upplevt tidigare. Det måste betyda att han redovisar något viktigt – som starka krafter absolut inte vill skall spridas.

Det hela är ju märkligt, eftersom detta med mättade resp. omättade fetter är känt sedan länge. Jag skrev i litet raljerande ton själv om det på min hemsida redan den 21 juli – och jag har berört ämnet långt tidigare. Det är ju också litet av en grundbult just i LCHF-kosten, som jag själv tillämpar, utan att vara alltför strikt numera.

Detta är min text från juli förra året:

”Jag är inte läkare eller sakkunnig inom ämnet kemi, och följande metafor kan möjligen locka fram ett överlägset (eller medlidsamt) leende hos en fackman. I bästa fall kan det kanske väcka någon alldeles ny tanke… Att förvänta sig någon seriös kommentar från läkare eller andra med kompetens på området är förstås alldeles för mycket begärt; det förväntar jag mig inte!

Metaforer är också trubbiga instrument, som kräver viss fantasi och kreativ begåvning för att uppfattas. De kan också övertolkas och ge upphov till missförstånd. Varning alltså!

Det finns en hel del märkligheter, paradoxer och motsägelser i den medicinska vetenskapen. En av de mest obegripliga (och skadliga) är myten om det mättade fettets farlighet.

Att ett fett är ”mättat” kan faktiskt sägas betyda, att det just består av ”mätta” molekyler, som inte hungrar efter elektroner – att ämnet är kemiskt stabilt och inte reaktivt, inte strävar efter att reagera med andra ämnen. Omättade och fleromättade fetter däremot är just reaktiva och har en förmåga att stjäla elektroner från andra molekyler – eller låta sig bestjälas av sådana. I båda fallen är resultatet ”fria radikaler”, som förorsakar s.k. oxidativ stress, vilket man vet är orsak till många allvarliga hälsoproblem.

Elektroner tycks precis som vi människor trivas bäst i par, och atomer och molekyler som har ”ensamma” elektroner i sitt yttersta ”elektronskal” (valensskalet) blir s.a.s. instabila, medan de som har valensskal med stabila ”äktenskap” (eller samboförhållanden) av elektronpar blir långlivade och stabila.

När t.ex. ”prästerna” i Livsmedelsverkets kyrka sedan länge envist hävdar att man skall undvika mättade fetter och i stället använda en kost med mycket omättade och fleromättade fetter, så är det enligt min mening hälsomässigt rent kontraproduktivt. Det skulle kunna sägas motsvara situationen att prästerna och biskoparna i Svenska Kyrkan propagerade mot äktenskap och fasta förhållanden och i stället rekommenderade ”lösa förbindelser”.

Jag tror inte sådana präster skulle bli kvar länge i sina kyrkliga ämbeten. Men i den ”skolmedicinska kyrkan” tycks det gå bra – hur mycket än vetenskapen kan visa hur skadlig denna kemiska lösaktighet är för människors hälsa – och för samhället i stort.

Tyvärr bildas fria radikaler i kroppen också vid de vanliga metabola processerna (ämnesomsättningen, där vår föda ”förbränns” och ger energi) – men under normala förutsättningar kan antioxidanter ta hand om dem och få de ensamma elektronerna att sluta jaga tillfälliga förbindelser. Därför är t.ex. tillräckliga nivåer i kroppen av antioxidanten C-vitamin absolut nödvändiga för hälsans bibehållande. Och tyvärr är människan ett av mycket få däggdjur som inte själv kan syntetisera detta vitamin utan är helt beroende av att få i sig C-vitamin via födan (eller tillskott).

Detta tycks man inom läkarvetenskapen vara okunniga om – eller bara negligera. Det får svåra följder bl.a. för vårt immunförsvar, vilket har blivit särskilt uppenbart i samband med den nu aktuella coronapandemin. Skolmedicinen tycks mestadels fnysa föraktfullt åt något så enkelt (och billigt) som C-vitamin. Och i stället för att uppmuntra till ökat intag av vitaminet, så försöker man närmast skrämma oss och sprida myter om riskerna med ”överdosering”! Man vet faktiskt inte om man skall skratta eller gråta. Snarast gråta förstås, eftersom detta har mycket tragiska följder för enskilda människor – och för samhället generellt.”