4. maj, 2020

LÄKARMORAL

Efter att ha avlagt en akademisk examen i beteendevetenskap ägnade jag hela mitt yrkesverksamma liv åt ungdomar med beteendestörningar. Föga anade jag, att mina beteendevetenskapliga kunskaper skulle rädda mitt liv, sedan jag efter min pensionering drabbat av en dödlig form av cancer!

Anledningen var, att jag efter ihärdiga studier lyckades inse det närmast globala bedrägeri som varit dominerande på området cancer i många år. Den insikten gjorde, att jag vågade trotsa den medicinska expertisen och gå min egen väg. Jag lade om min kost till ketogen sådan (litet kolhydrater och mycket naturligt fett) och intog dessutom ett antal tillskott i form av bl.a. vitaminer och mineraler – vilket enligt läkarna ABSOLUT INTE KUNDE HA NÅGON BETYDELSE!

Trots protester från läkarna fullföljde jag min egen ”behandling” - där det också ingick andra moment som t.ex. fysisk träning - och cancern försvann efter en tid (det är nu snart sex år sedan jag fick diagnosen). Läkarna vägrade in i det sista att erkänna att cancern var borta. Men ifall det ändå var så, påstod de att detta ”i alla fall inte kunde ha något att göra med min ändrade kost och de tillskott jag tagit”. Min cancerresa var i allt väsentligt en mardrömsresa genom en fullkomligt dysfunktionell sjukvård (på just detta område).

Jag har i detalj beskrivit det hela – med autentiska utdrag ur mina läkarjournaler – i boken ”Och cancern bara försvann” (Karneval förlag). Den finns nu också som ljudbok.

Efter denna personliga upplevelse har jag sedan mer eller mindre ”vigt mitt liv” (ursäkta denna banala floskel) åt att försöka sprida de kunskaper och erfarenheter jag skaffat mig – inte helt utan möda! Fräckheten att utmana läkarna har kostat mig en hel del idiotförklaringar – och anklagelser om att vara en fara för alla cancerpatienter, eftersom jag skulle kunna få dem att avstå från traditionell behandling.

Lyckligtvis har jag också fått uppleva stor tacksamhet från några som varit dödsdömda av läkarna och blivit cancerfria med min tämligen enkla metod. Och jag har fått mycket uppmuntran från andra, som liksom jag genomskådat den livsfarliga traditionella cancervården. Annars hade jag nog inte orkat fortsätta så länge som jag nu gjort.

Under resans gång har jag blivit alltmer förundrad över läkarnas etik och moral! Många har erkänt att jag i huvudsak har rätt – men att de känner sig tvingade att fortsätta enligt ”guidelines” i den traditionella vården för att inte bli utstötta av sina kollegor och få sin karriär förstörd. Och detta trots att de vet att deras behandling i grunden ofta är skadlig!

Jag har haft en viss förståelse för det, eftersom jag inser att de flesta har dryga studielån att betala av – och att många dessutom skaffat sig en familj att försörja. Det har också roat mig att se, hur några efter sin pensionering vågat stå upp och konfrontera galenskapen inom traditionell medicin (framför allt inom de metabola sjukdomarna som cancer, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, Parkinson och Alzheimer). Några av dem har på så sätt kanske gjort större insatser efter sin pensionering än under den ordinarie yrkesverksamma perioden!

Men på sistone har jag har jag till min förfäran upptäckt, att även pensionerade läkare – utan någon fortsatt karriär eller ekonomiska åtaganden att bekymra sig om – ändå mot bättre vetande utåt vidhåller sin skolmedicinska uppfattning. Och detta kan t.o.m. handla om läkare som själva varit framgångsrika forskare och effektivt tillbakavisat skolmedicinens felaktiga dogmer!

Uppenbarligen är läkarnas kollegialitet och det sociala umgänget bland likasinnade viktigare än att rädda människoliv! Detta har varit en chock för mig! Hur kan någon sova på natten, om han/hon är medveten om att ha prioriterat sitt eget sociala liv framför andra människors liv och hälsa! I andra sammanhang skulle det kallas ”vållande till annans död”.

Jag är ju medveten om att läkarnas förmåga till empati försämras under utbildningens gång. Det har visats i flera vetenskapliga studier. Och man kan kanske se detta som en sorts försvarsmekanism – för att kunna stå ut med situationen att bokstavligen ansvara för människors liv. Men det får kanske finnas gränser!

Jag anser mig inte själv vara särskilt ”ädel” eller altruistisk – men jag har ändå känt mig tvingad att avstå från det jag planerat för åren efter pensioneringen. Jag hade tänkt hinna segla, renskriva loggböcker från 50 års seglande, fotografera och skriva kåserier och ”feel good-litteratur” samt fiska och ströva i naturen - och förstås umgås med barn och barnbarn. Nu har Coronapandemin förstört också den möjligheten – delvis kanske där också på grund av läkarnas bristande kunskaper, som gjort att pandemin fått den enorma omfattning vi nu ser.

Läkarutbildningen måste nog förändras i grunden på vissa områden – framför allt när det gäller nutrition och näringslära. Att gå ut som färdigutbildad läkare och knappt ha en aning om kostens betydelse för vår hälsa är förstås en katastrof. Detsamma gäller den under utbildningen förvärvade uppfattningen att ”mediciner” är det enda som kan ge hälsa – och att alla ”naturpreparat” är kvacksalveri!

Den uppfattningen är ett arv från Flexnerrapporten 1910 och har under de gångna 110 åren kostat miljoner människor livet – men dragit in många miljarder till läkemedelsindustrin. Var det verkligen så vi ville ha det?

http://stureblomberg.blogspot.com/ 

Om slutligen någon skulle vilja stödja min verksamhet, så går det t.ex. att köpa min bok ”Och cancern bara försvann” (Karneval förlag) – som nu också finns som ljudbok. Det går också bra att stödja min verksamhet ekonomiskt med en gåva – genom att swisha en summa till 0730262198 eller sätta in några kronor på mitt bankkonto i Swedbank – 3021 22 82190.

Minsta gåva är välkommen! Jag ligger faktiskt under gränsen för ”fattigpensionär”!