2. dec, 2019

Misstolkad statistik

Vi hör ständigt forskare, läkare och myndigheter tala om för oss, att cancerforskningen går starkt framåt. Allt fler sägs överleva med sin cancer, och snart har vi löst ”cancerns gåta”. Nya effektiva behandlingsmetoder kommer hela tiden, och man behöver inte längre dö i cancer! Läkarvetenskapen gör hela tiden stora framsteg.

Jasså? Hur kommer det sig då att statistiken ser ut som den gör?

Socialstyrelsen har sedan 1958 fört statistik över cancer i vårt land, så i deras databaser finns mycket information. Problemet är, att statistiken är så uppsplittrad i undergrupper (geografiskt område, åldersgrupper, typer av cancer etc.), så det är nästan omöjligt att få en samlad bild av utvecklingen. Jag hade önskat en enkel redovisning av antalet cancerfall och antalet dödsfall i cancer under den tid statistiken omfattar.

Jag gjorde mig därför besväret att kontakta Socialstyrelsen och framförde mina synpunkter på detta. Till min förvåning fick jag mycket snabbt ett svar, där mina önskade uppgifter fanns – både som enkla kurvor och som numeriska värden i Excel-filer. Antalet cancerdiagnoser kunde jag till sist få just från 1958 och till 2015, sedan tjänstemannen på Socialstyrelsen tjänstvilligt sökt i flera olika databaser för att få fram begärda uppgifter. Antalet dödsfall i cancer gick däremot endast att få från 1997 – av någon statistisk teknikalitet, som jag inte riktigt förstod. Det är förstås begripligt att man måste ta hänsyn till befolkningens åldersfördelning och kanske andra faktorer, men det borde man enkelt kunna kompensera för och leverera statistik för hela den aktuella perioden – om man verkligen ville ge en korrekt bild av utvecklingen.

Nå, vad är då resultatet?

Jo, kortfattat kan man säga att allt tal om att överlevnaden i cancer ökat dramatiskt på senare år, och att cancern är på väg att besegras tycks vara en uppenbar lögn – eller en våldsam överdrift, om man vill vara snäll!

Antalet fall av cancer (alla former medräknade) har stigit oavbrutet i en ganska brant kurva från 1958 - och fram till och med 2014 (se bilden). År 2015 avviker kurvan däremot faktiskt nedåt något…

År 1958 fick 19 408 svenskar en cancerdiagnos – 1970 var antalet cancerdiagnoser ganska exakt 27 000. Och 2015 var antalet drygt 65 000. Det är svårt att se dessa siffror som ett bevis för att kampen mot cancer varit framgångsrik! Under de senaste 60 åren har antalet fall av cancer per år i Sverige ökat med mer än 45 000 - eller med 325 %... Ingen framgångssaga precis!

Men hur är det med dödsfallen i cancer då?

Ja, där har vi också en ganska jämnt stigande kurva – fast mindre brant än den för nya cancerfall. År 1997 avled 22 068 svenskar i cancer, 2005 var antalet 22 698, och år 2016 var antalet döda i cancer 23 511. Alltså en ökning från 1997 med 1 443 personer. En betydligt mindre ökning alltså – men ändå en ökning! Skillnaden mellan kurvorna skulle då förstås kunna tolkas som en något förbättrad överlevnad för dem som drabbas av cancer. Men verkligen ingen dramatisk sådan! Folk dör fortfarande varje dag i cancer. I genomsnitt ungefär 65 personer dagligen – året runt!

Vad är då anledningen till detta misslyckande? Man satsar ju i stora delar av världen massor av miljarder årligen för att ”lösa cancerns gåta” – och efter alla de år detta har skett har vi inte kommit längre!

Jag kan se flera anledningar. Cancer är en mångmiljardindustri för de stora läkemedelsbolagen. Om man enkelt kunde bota cancer, så skulle det innebära en dramatisk inkomstminskning för dem – möjligen konkurs för några. Varför skulle de vilja undanröja en av sina största inkomstkällor? Intresset för detta är förstås obefintligt! Dessa företags oerhört cyniska inställning, där vinster hela tiden går före människoliv, har också i detalj avslöjats av personer som varit involverade i branschen – som t.ex. den danske professorn och forskaren Peter C Götzsche (i boken ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet).

Nästa orsak är, att man hela tiden forskar i en återvändsgränd – nämligen på genetiska orsaker. Det finns en variabel som varit konstant under hela denna dramatiska utveckling av cancerincidensen – och det är vårt genom. Det är exakt detsamma i dag som för hundra år sedan! Och just där satsar man nästan all forskning! Fullkomligt ologiskt och alldeles häpnadsväckande!

En tredje orsak är, att läkarna från första dagen på sin utbildning får lära sig, att det i princip bara finns två lösningar på medicinska problem – medicin eller kirurgi. Just beträffande cancer innebär ”medicin” två varianter – cellgifter och strålning (båda i sig cancerframkallande!).

Alla alternativa behandlingar betraktas per definition som ”kvacksalveri”. Därför vägrar man använda t.ex. kostinterventioner och sedan århundraden kända ”naturliga” metoder för att bota cancer. Det mest skrämmande är, att läkarna i dag tycks ha glömt bort de kunskaper som den tyske professorn Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931) bidrog med, då han visade att cancerceller genom sin avvikande metabolism är extremt beroende av socker (vilket närmast kan sägas innebära att han i någon mening ”löste cancerns gåta”). I dag matas ofta cancerpatienter till och med på onkologiska kliniker med föda som är oerhört rik på socker! Därmed bidrar man till att skapa optimala förutsättningar för cancercellernas tillväxt och spridning. En dagligen pågående skandal – som kostar människor livet!

Ytterligare en orsak kan vara, att forskarna fortfarande tycks bortse från den relativt nya disciplinen epigenetik – som  förenklat innebär, att miljöfaktorer (som t.ex. vår kost) kan avgöra om vissa av våra ursprungliga gener ”slås av eller på”. De tenderar därför att misstolka mutationer i cancercellerna som primära orsaker till cancern – när de i själva verket är resultat av miljöpåverkan (kost, gifter, stress, strålning mm) – och en mellanliggande variabel (mellan en primär miljöfaktor och den uppkomna cancern).

När det gäller det brott på kurvan över nya cancerfall, som vi kan se 2015, så är det förstås svårt att säga orsaken - eller om det verkligen är ett trendbrott som står sig. En tänkbar anledning skulle faktiskt kunna vara, att en allt större andel av befolkningen nu börjat inse, att socker är rena gödningen för cancer (liksom orsak till fetma och diabetes) och därför anpassat sin kost därefter. Det finns tecken på att det är fallet - som t.ex. att bristen på naturligt fett som smör och grädde ibland uppstått i våra butiker. Ett allt större antal framstående forskare framträder också numera och berättar om hur vi under lång tid varit utsatt för helt vilseledande kostrekommendationer från läkare, dietister och myndigheter. Möjligen kan detta nu äntligen börja få genomslag och märkas i statistiken.