19. sep, 2019

SVARADOKTORN i radions P1

Torsdagen den 19 september sände radions P1 i serien ”Människor och tro” ett program med titeln ”Vård, tro och vetenskap”. Producenten för programmet, Antonio de la Cruz, hade ett par veckor tidigare gjort sig besväret att åka upp till norra Hälsingland för att intervjua mig (sedan han läst min bok ”Och cancern bara försvann”).

Att på detta sätt bli uppmärksammad av riksmedia var förstås en lika oväntad som glädjande upplevelse.

Med tanke på SR:s sätt att i andra sammanhang behandla alternativ medicin, var jag orolig för att mitt budskap skulle kunna förvrängas, så att jag i det färdiga programmet framstod som en okunnig galning – som odugligförklarar all traditionell sjukvård och bara framhåller sina egna idéer. Några varnade mig kraftfullt för att ens ställa upp på en sådan intervju. Men jag fick intrycket att Antonio de la Cruz var en hederlig och genuint intresserad person, så jag ställde ändå upp på intervjun.

Jag märkte förstås att han var ordentligt impregnerad av det skolmedicinska paradigmet – och att han hade mycket svårt att föreställa sig, att läkarnas mediciner och behandlingar i vissa delar inte alls vilar på vetenskaplig grund. Men han hade ändå läst min bok, där det mycket tydligt framgår att jag faktiskt varit dödsdömd av läkare redan för fem år sedan, men att jag alldeles uppenbart fortfarande är i livet – och cancerfri (enligt läkarnas egna undersökningar – och utan deras behandlingar). Och han verkade inte ifrågasätta dessa fakta.

De delar av intervjun som sändes utgjorde kanske 15 % av hela intervjun – vilket väl var rimligt och ungefär var vad man kunde förvänta sig. Det var förstås oerhört positivt att jag alls blev framsläppt i programmet – och att jag tilläts framföra några påståenden som ur skolmedicinens perspektiv förstås betraktas som ytterst kontroversiella. Jag är mycket tacksam för att jag fick den möjligheten.

Sedan finns det förstås många synpunkter man kan ha på programmet i övrigt. En iakttagelse är t.ex. att man lagt in ”Horgalåten” mellan mina inlägg (om jag hörde rätt). Det kan ju ses som en eloge till mitt landskap, Hälsingland, där den låten skapades. Men musikens karaktär kan också uppfattas som ett tecken på att det jag framför är något mer ”hemvävt” (och mindre vetenskapligt). Övriga inslag interfolieras inte av musik på det sättet.

En annan synpunkt är att man klippt bort det inslag, där jag förklarade att våra skolmedicinska läkare självklart räddar liv varje dag, och att jag naturligtvis vill ha tillgång till sådana läkare, om jag bryter ett ben eller drabbas av något annat akut tillstånd, som t.ex. en hjärtinfarkt. I samma mening framhöll jag också, att våra läkare tyvärr är betydligt mindre kunniga, när det gäller våra s.k. kroniska sjukdomar och att deras kunskaper där lämnar en hel del övrigt att önska.

Läkaren Emma Frans framförde också en hel del åsikter, som inte hade mycket med vetenskap att göra, och KAM-utredaren Kjell Asplund fick åter tillfälle att berätta, att det snart inte bara skall vara förbjudet för icke legitimerad sjukvårdspersonal att behandla cancer, diabetes och epilepsi – utan ALLA ALLVARLIGA SJUKDOMAR. Dock var han nu något mer nyanserad än vid tidigare framträdande i media, där han som exempel på alternativ behandling framhöll ”utdrivning av onda andar med hjälp av shamaner” - ett fullkomligt bottennapp ifråga om seriös debatt på detta område.

Någon framhöll också, att alternativa medel kan interagera på ett negativt sätt med skolmedicinens ”godkända” läkemedel och kanske förhindra deras avsedda verkan. Det kan förstås finnas en sådan risk – men den torde vara tämligen marginell jämfört med de risker som uppstår genom den oerhörda överförskrivning av just godkända läkemedel som sker i dag.

Man vet, att om någon har fem läkemedel eller fler samtidigt, så är risken nästan 100 % att några av dem interagerar på ett sätt som medför problem – ibland av direkt livshotande karaktär. Läkemedel är ju i allmänhet betydligt mer potenta (”giftiga”) än naturläkemedel, mineraler och vitaminer, som också är mer toleranta betr. dosering. Och ”godkända läkemedel” är utan tvekan en av de allra vanligaste dödsorsakerna i vår del av världen – för äldre människor kanske den allra vanligaste. Många äldre kan i dag ha 15 eller 20 (eller fler) av läkare förskrivna mediciner!

För läkemedel kan ju något enda milligram mer eller mindre betyda skillnad mellan liv eller död. Detta är ytterst sällan fallet för "naturmediciner".

Läkaren Ursula Flatters kunde sedan på ett bra sätt förklara bakgrunden till Vidarkliniken och dess verksamhet, men många uppfattade kanske inte detta att patienterna varit väldigt nöjda med vården där, och att konkursen är en följd av att genuint okunniga politiker beslutat att några regioner (f.d. landsting) inte längre skall använda sig av Vidarklinikens tjänster. En tragedi och skandal, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

När det gäller mitt inlägg om att cancerpatienter kan skickas hem för att sedan vänta i månader på behandling - och får veta att de inte själva kan göra någonting för att förbättra sin situation, och att de skall "äta och leva som vanligt" - och kan "äta hur mycket socker de vill", så framkom att detta självklart innebär en oerhörd stress. Men det viktigaste föll bort, nämligen att man sedan 1920-talet vetat, att socker bildligt talat är rena raketbränslet för alla cancerceller. Läkarnas råd blir alltså ett flagrant och tragiskt "dubbelfel". Dels innebär det att patienten utsätts för en oerhörd stress (som i sig gynnar cancern), och dels uppmanas han/hon också att äta precis det som mest gynnar cancerns tillväxt!

Eftersom cancer i huvudsak är en metabol sjukdom, som hänger samman med kost och livsstil, så är det upprörande att läkare kan rekommendera cancerpatienter att fortsätta med precis den kost och livsstil som troligen förorsakat deras cancer!

I programmet nämndes också, att detta med att ge människor hopp var oerhört viktigt. Som av en händelse var Antonios enda framförda synpunkt mot vad jag påstod, att han ville betona, att min berättelse gällde just mig och min cancer - och att han inte var bekväm med att kanske ge andra cancersjuka människor hopp! 

Så tycks det generellt också vara inom skolmedicinen. Man verkar kroniskt rädda för att ge människor hopp - men mycket benägna att frånta människor hopp genom att t.ex. tala om för patienterna att "det finns inget att göra". I sådana fall skrivs kanske patienten in vid ett palliativt team i väntan på enh ofrånkomlig död.

För övrigt framförde jag också i intervjun, att det numera finns ett antal patienter, som just varit inskrivna i palliativa team - och som med hjälp av "min metod" oförklarligt blivit cancerfria. Läkarna har i allmänhet varit helt ointresserade av hur det gått till!

Men – som sagt – fantastiskt att Sveriges Radio ändå släppte fram SVARADOKTORN - om inte i ”full frihet”, så i alla fall utan att allvarligt förvanska mitt budskap. Det tackar vi för!

Länk till programmet här:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1358367