6. mar, 2019

Upprörande brev från okunnig läkare

Jag fick 2017 ett upprörande brev från dottern till en cancersjuk kvinna. Hon berättar om det brev hon fått från den läkare som hade ansvaret för behandlingen av hennes mor. Med hennes tillåtelse återger jag läkarens brev - och mina egna kommentarer. Detta därför att det obegripligt nog fortfarande tycks lika aktuellt.

Det svar din läkare gav dig gör mig närmast ursinnig, och om jag officiellt skulle uttrycka min ärliga mening, så vore risken att åtalas för ”ärekränkning” sannolikt betydande. Läkaren verkar vara en av dessa ”vetenskapliga fundamentalister” som tappar all sans, när de konfronteras med ”alternativa metoder” och deras rigida världsbild därmed hotas. Och möjligheten att din mor skulle kunna botas från sin cancer med hjälp av en sådan metod skulle förstås innebära en känslomässig katastrof för denne läkare! Mitt problem är, att minsta antydan till råd från min sida kan innebära åtal för ”vållande till annans död” – om nu din mor skulle dö, vilket väl trots allt kanske är en realistisk möjlighet – särskilt om hon ”behandlas” av den läkare du kommunicerat med. Han (eller om det är en hon; för enkelhets skull väljer jag att kalla läkaren han) kan däremot ta livet av hur många patienter som helst utan risk, så länge han håller sig inom ramarna för ”guide lines”.

Men jag skall försöka att inte bli alltför mångordig. Om man nu skall titta på det svar du fick (om det verkligen var skriftligt, så behåll det som ett illustrativt exempel på den sorgligt omfattande okunskap som råder hos vissa läkare på detta område!).

Först: ”Det du läser på nätet kan du glömma”… Vilket fullständigt horribelt påstående! Att en uppgift skulle vara sann eller falsk beroende på i vilket medium den förekommer är naturligtvis helt orimligt! Ungefär som att säga, att det man får veta via TV är falskt, men det som sägs i radio är helt OK… Eller att det som skrivs på vitt papper alltid är sant, medan det som skrivs på grått papper alltid är falskt. Endast en läkare kan inom sin disciplin komma med en sådan befängd idé. Om en bilmekaniker eller trädgårdsodlare skulle få samma råd, så skulle det självklart för de flesta framstå som precis så orimligt som det är!

Sedan detta med D-vitamin. ”Att ta litet från oktober till maj” kan tydligen vara acceptabelt – men höga doser kan vara skadligt. Jovisst, höga doser av vad som helst kan vara skadligt! Men den ”maxdos” som under årtionden rekommenderats inom sjukvården har varit 400 IE. Det värdet visade sig komma från Vietnamkrigets dagar, då den amerikanska armén rekommenderade den dosen till sina stridande soldater där. Sedan har uppenbarligen ingen brytt sig om att kontrollera ursprunget, så denna dosering har levt vidare…

Numera vet man (fast uppenbarligen inte denna läkare), att dosen 400 IE knappt gör någon skillnad. Man måste upp i dagliga doser på kanske 3000 IE eller mer för att det skall märkas (själv tar jag 7500 IE varje dag – halva dosen under juni-juli). Och jag vet de som använt 10 000 IE dagligen i flera år utan några biverkningar! Viktigt i sammanhanget är för övrigt också, att man samtidigt har en adekvat mängd av magnesium i kroppen.

Påståendet ”någon effekt på metastastillväxt har det inte” är helt enkelt fel. Hur kan en läkare påstå något sådant? Modern forskning visar att just D-vitamin kan ha avgörande betydelse vid behandling av cancer! Men denna läkare verkar inte särskilt angelägen om att uppdatera sina kunskaper. Han vet ju redan allt – så varför skulle han?

”Silver är fullständigt vansinnigt, då det skall utsöndras via njuren, samma väg som terapin tar, och på lång sikt även utan cytostatika kan vara skadligt för njuren”…

Han skriver ”njuren” – men jag hoppas att han åtminstone vet att vi har två njurar… Och att han kallar cellgifter för ”terapin” får mig att undra ytterligare hur han tänker… Vad han sorgfälligt undviker (förutom att ”terapin” går via njurarna) är ju det faktum att även alla andra farmakologiska produkter (”mediciner”) skall utsöndras via njurarna. Och då handlar det verkligen i högsta grad om ”gifter”. Per definition består de flesta mediciner också av för den mänskliga organismen helt nya molekyler, som vi aldrig tidigare under evolutionen varit utsatta för. Annars hade de inte kunna patenteras av något läkemedelsbolag. Men det innebär alltid en risk, och det är egentligen inget att förundras över, att ”mediciner” (legalt förskrivna av läkare) är den direkta orsaken till omkring vart tredje dödsfall i västvärlden – inkl. Sverige.

D-vitaminet däremot (som ju egentligen i sin förrådsform i kroppen närmast måste betraktas som ett hormon) är minst sagt bekant för kroppen – och helt avgörande för vår överlevnad. Att det skulle vara farligt (inom rimliga gränser) förefaller minst sagt otroligt!

”Det finns inga mirakelkurer – bara dumheter”… Ja, att det finns ”dumheter” är allt mer uppenbart, ju längre man läser hans brev! Vad som kan kallas ”mirakelkurer” är förstås sedan en definitionsfråga. Men apropå vad han påstår om just D-vitamin och silver, så kan jag ju berätta om den kvinna i 70-årsåldern som för fem år sedan fick diagnosen cancer i bukspottkörteln (som ju är en av de mest dödliga cancerformerna). Dessutom hade hon metastaser i levern och en njure. Diagnosen var kristallklar. Alla symtom stämde exakt, och biopsier bekräftade sjukdomen. Läkarna förklarade att de inget kunde göra, och hon skrevs in i palliativa teamet på hemorten. Det var bara smärtlindring som gällde i avvaktan på den oundvikliga döden.

Men sedan jag lyckats övertala hennes dotter (som är sjuksköterska) att läsa in sig på detta med D-vitamin och kolloidalt silver, så började hon ge sin mor 6000 IE D-vitamin dagligen, och 15 ml kolloidalt silver fem ggr per dygn (utan läkarnas vetskap). Inom några månader var hon cancerfri och kunde skrivas ut från palliativa teamet (vilket man i detta team aldrig tidigare upplevt). Kvinnan bodde inte långt ifrån min bostad, och jag träffade henne regelbundet. Och hon levde alltså fem år – cancerfri. Sedan avled hon av helt andra orsaker. När jag berättade detta för en av mina läkare, så blev jag beskylld för att ljuga. ”Annars skulle det vara ett mirakel” – var hans kommentar. Just det – det finns mirakel!

”De som tror på mirakel är antingen ute efter att tjäna pengar, eller själva sjuka och behöver något att tro på för att inte känna sig maktlösa eller lågbegåvade”…

Jag skulle vilja tillägga, att framför allt den senare delen av meningen mycket väl kan stämma in på dem som oreserverat tror på skolmedicinens cancerbehandling. Den som anser att cellgifter och strålning (som båda i sig är cancerframkallande) kan vara en framgångsrik metod för att behandla cancer har ett avsevärt logiskt problem att lösa! Anledningen till att dessa metoder åtminstone temporärt kan minska cancertillväxten är det faktum att cancerceller s.a.s. är mindre robusta och känsligare än vanliga celler. På sikt är den typen av behandling däremot sannolikt helt beroende av den placeboeffekt läkarnas auktoritet kan erbjuda. Men generellt räknar man med att  cytostatika långsiktigt ”botar” högst 3 % av patienterna…

”Alla gifter som finns, närmare 400 st, har provats i olika experiment…”. Men Herre Gud! Är människan helt okunnig? Varifrån får han siffran 400? Det finns hundratusentals ”gifter” – och fler tillkommer varje dag, huvudsakligen via vår kemiska industri! Och att läkemedelsindustrin har utfört experiment! Jovisst, och vad driver dem att ”experimentera”? Jo, naturligtvis vinstintresse! Och om de skulle hitta någon ”naturlig” ingrediens, som vore verksam mot cancer, så skulle de göra allt för att dölja detta – för att inte gå miste om något av sina astronomiska vinster från traditionell cancerbehandling. Och inte bara ”dölja” – de skulle aktivt undanröja denna ingrediens och försöka få den förbjuden. Detta har bevisligen hänt ett antal gånger (t.ex. när det gäller Laetrile, Essiac Tea, Hoxseys metod etc.)… Att i detta sammanhang hänvisa till läkemedelsbolagen är oerhört naivt och okunnigt och tyder inte på någon vidare begåvning…

”Nästan alla metaller har visat sig ge inlagringssjukdomar och på sikt funktionsnedsättning!” Att dra ”nästan alla” metaller över en kam och komma med sådana påståenden är mycket märkligt. Alla vet ju (hoppas jag) att metaller som bly, kvicksilver, kadmium, uran m.fl. har allvarliga skadeverkningar på den mänskliga organismen. Däremot visar all erfarenhet, att just silver verkar totalt ogiftigt för alla däggdjur (inkl. människan) även i ganska höga doser. Och den form av kolloidalt silver som saluförs i Sverige (10 ppm) har inte i något enda fall kunnat visas ha medfört allvarlig skada för någon. Vad som skadas av kolloidalt silver är sjukdomsalstrande mikrober (bakterier, virus, amöbor, samt encelliga svampar och parasiter) – och cancerceller!

”Det allra mest korkade är en teori om att man skulle kunna minska metastastillväxt genom ketogen kost. Det är riktigt dumt”… Ja, här tar han i så han storknar”.

Om det är något som är ”riktigt riktigt dumt, så är det nog att förneka de positiva effekterna av ketogen kost! Och att en kolhydratfattig kost genom en minskad glukoshalt (och därmed minskad insulinhalt) också skulle kunna (och bevisligen kan!) minska möjligheterna för cancercellers tillväxt är verkligen inte långsökt! Men den här läkaren har kanske inte ens hört talas om Nobelpristagaren Otto Warburg (Nobelpriset i medicin 1931), som redan på 1920-talet visade hur extremt beroende av socker (glukos) cancerceller är – på grund av sin avvikande metabolism…

Deras defekta mitokondrier kan inte få sin energi genom att förbränna glukos med syre – som vanliga celler. I stället är de i hög grad hänvisade till fermentering (jäsning) av glukos, vilket är en mer primitiv och ineffektiv metod. Därför behöver cancerceller åtminstone 20 ggr mer glukos än andra celler. Dessutom kan de flesta vanliga celler klara sig utmärkt på ”ketoner” (förenklat en nedbrytningsprodukt av fett) som ersättning för glukos. Den förmågan har alltså inte cancerceller – vilket alltså sannolikt är en förklaring till att ketogen kost motverkar cancer. Det här har också på olika sätt bekräftats av modern forskning. Det är för övrigt också ett iakttagbart faktum att cancerpatienter med högt blodsocker har en betydligt sämre överlevnad än de med lägre blodsockerhalt.

Det sista – att ni bara skall ställa in er på din mors död – tycker jag möjligen är det allra värsta. Lika väl som det finns en ”placeboeffekt”, så finns också den negativa motsvarigheten, en ”noceboeffekt”. Den innebär t.ex. att läkare i kraft av sin auktoritet kan bestämma när en patient skall dö. Om läkaren säger, att någon sannolikt skall leva i två månader (t.ex.), så kommer patienten med stor sannolikhet att dö inom två månader (plus minus två veckor). Läkarna hävdar förstås att detta beror på deras goda prognostiska förmåga. Men forskningen säger något annat. Det blir en ”självuppfyllande profetia”. Om man TROR att man skall dö, så dör man! Och om man TROR att man skall överleva, så ökar chansen att överleva dramatiskt. Men detta tycks övergå de flesta läkares fattningsförmåga! I princip innebär det här alltså, att läkarna omedvetet förkortar livet på sina patienter!

(Modern avled en tid efter att detta brev skrevs!)