25. feb, 2019

Laddade ord

Språket är ett kraftfullt vapen – vilket inte alla är medvetna om. Inte minst gäller detta på det medicinska om rådet.

Bara ordet ”medicin” ger för de flesta ett intryck av vetenskap och pålitlighet – medan ”kosttillskott”, mineraler och vitaminer verkar amatörmässigt och opålitligt, kanske farligt.

I verkligheten är det ju så, att ”mediciner” (godkända läkemedel) i vår del av världen är den tredje vanligaste dödsorsaken – efter hjärt- och kärlsjukdom och cancer (för äldre människor sannolikt en betydligt större andel än så). När det gäller just äldre människor, så är medicinförgiftning också en av de absolut vanligaste orsakerna till inläggning på sjukhus. Och när apotekaren Cecilia Lenander för ett par år sedan undersökte läkemedelsanvändningen hos 1700 äldre personer i Skåne – så fann hon att 80 % av dem hade sjukdomar som förorsakades av deras ordinerade läkemedel! Åtta av tio var sjuka av sina mediciner!

När det i stället gäller ”kosttillskott” däremot, går det knappt att hitta ett enda dödsfall – eller ens någon allvarlig skada!

”Läkare” är ett annat värdeladdat ord… Läkare, Wow! Det läkare säger är för många ”kungsord” - om det så gäller barnuppfostran, bilkörning eller miljöfrågor…

Och när läkare säger något om t.ex. kostens betydelse för hälsan, så tas det på största allvar, trots att det i läkarnas grundutbildning knappt ingår något om kost och nutrition! Det finns knappast ett annat område där någon kan uppträda med auktoritet utan att ha ens elementär utbildning i det ämne man uttalar sig om.

Begreppet ”Forskare” har också en oerhörd laddning. Om man kallar sig forskare och har en forskarutbildning, så går det att uppträda med auktoritet även inom helt andra områden än ens eget. Det kan förstås vara OK, om man gjort sig besväret att ta del av studier på andra områden, eftersom forskningsmetodiken i princip är densamma inom de flesta discipliner. Men det innebär naturligtvis inte att man omedelbart har kunskaper inom alla andra ämnesområden utan att ha studerat dem.

Jag har stött på både genetiker och kemister som ansett sig vara experter på t.ex. cancer – utan att ens kunnat redogöra för den väsentligaste skillnaden mellan cancerceller och vanliga celler. Många uttalar sig också tvärsäkert om statistiken över antalet cancerfall och har helt orealistiska föreställningar om förbättrade behandlingsresultat – utan att ens ha tittat på Socialstyrelsens cancerstatistik (som förts sedan 1958).

Ordet ”cancer” är för övrigt också ett av de mest laddade begreppen i vårt språk. Själva ordet tycks ha en förmåga att blockera vanligt logiskt tänkande på ett ytterst olyckligt sätt. En kombination av ordets magi och det orealistiska förtroendet för läkarna har också inneburit, att jag fått höra av människor med hundraprocentigt säkerställd cancer, som överlevt med någon ”icke godkänd” metod: ”Vilken tur att det inte var cancer”!

Man är dels övertygad om att cancer är dödlig – och dels att någon alternativ metod inte kan bota sjukdomen! En deprimerande upplevelse för den som själv överlevt just genom att inte godta läkarnas brutala metoder, utan valt just en enkel och oskadlig, ”naturlig” metod.

En annan ytterst sorglig effekt av ”ordens makt” är att det finns en negativ motsvarighet till det bekanta begreppet ”placebo” (att man blir frisk för att man tror på något som egentligen inte har någon medicinsk effekt). Motsatsen - ”noceboeffekten” - innebär, att om en läkare säger till t.ex. en cancerpatient, att han/hon kommer att dö inom någon månad – så ökar detta påtagligt risken för att just detta sker. Men hos läkarna tycks inte någon kunskap om detta finnas. De fortsätter oförfärat att utfärda ”dödsdomar” - och förkortar därmed livet för många patienter...