19. jun, 2018

Öppet brev till Livsmedelsverket

Livsmedelsverket skrämmer oss för att äta aprikoskärnor ”för dessa kan innehålla cyanid”… Högst två kärnor per dag – ”för det kan ha råkat komma med någon bitter kärna”…

Jag och min fru har nu under fyra års tid ätit 10 – 15 BITTRA aprikoskärnor dagligen. Den enda ”biverkan” jag erfarit är att min enligt läkarna obotliga cancer försvunnit!

Livsmedelsverket har också lyckats få bort krossade linfrön från butikshyllorna – ”för att de innehåller cyanid”. Produkten har funnits och använts av människor under många år, utan några allvarliga biverkningar.

När det gäller detta är det fullkomligt rätt att både bittra aprikoskärnor och linfrön innehåller cyanid – men i en kemiskt bunden form (Amygdalin eller vitamin B-17), som i rimliga mängder inte kan skada människor!

Amygdalinmolekylen består av fyra komponenter: Två delar glukos, en del vätecyanid och en del Benzaldehyd. Vätecyaniden är som bekant ett extremt farligt gift i sin fria form (en gas som förr kallades cyanväte och gav poeten Dan Andersson en för tidig död; han övernattade i ett hotellrum, där man använt cyanväte mot vägglöss och inte vädrat ut ordentligt), och även Benzaldehyd är livsfarligt. Dock är båda dessa ämnen, när de är kemiskt bundna i amygdalin, helt ofarliga (i rimliga mängder).

Men nu kommer finessen: Det finns ett enzym som heter beta-glukosidase, och det kan lösa upp den kemiska bindningen och frigöra både cyaniden och Benzaldehyden. OCH – detta enzym finns nästan enbart i cancerceller! När amygdalinet kommer i kontakt med en cancercell, så frigörs alltså både cyanid och Benzaldehyd, och dessa båda ämnen är tillsammans mer giftiga än summan av de båda ämnena var för sig. Man får en s.k. synergieffekt – och cancercellen dör! För säkerhets skull finns i kroppens övriga celler enzymet Rhodanese! Detta enzym bryter ner vätecyanid och Benzaldehyd till två andra ämnen – Thiocyanate och bensoesyra – som faktiskt är gynnsamma för friska celler! Så om cyanid och Benzaldehyd frigörs i kroppen utanför cancercellerna, så är det ingen fara. De tas om hand och oskadliggörs av enzymet Rhodanese!

Känner ni på Livsmedelverket inte till det här – eller vill ni påstå att beskrivningen är felaktig?

Nämnas kan för övrigt också, att Dr Johanna Budwigs framgångsrika anticancerdiet har linfröolja som en huvudkomponent!

När det sedan gäller kolloidalt silver slår ni nästan knut på er för att tala om hur farlig denna produkt är. På er hemsida exellerar ni i svepande och fullständigt osakliga formuleringar. Där finns uttryck som ”kan vara”, ”kan bli”, ”är troligen”, ”skulle kunna”, ”det finns uppgifter om”… Inte en enda solid vetenskaplig referens!

De som försöker demonisera kolloidalt silver kallar ofta silver för en "tungmetall", för att få oss att associera till kvicksilver, bly, uran, kadmium och andra metaller med kända toxiska effekter... Rent tekniskt är det i någon mening korrekt, eftersom man som "tungmetaller" räknar dem som har en densitet över 5 g/kubikcentimeter. Men dit hör de flesta metaller - utan att vara "giftiga". Många är helt ogiftiga för människokroppen - och dit hör definitivt silver. När någon kallar silver för "en giftig tungmetall" så är det helt enkelt en gemen lögn! Folk har i århundraden ätit med silverbestick - och vad jag vet har detta aldrig i historien resulterat i någon "silverförgiftning".

Kolloidalt silver har använts i mer än 100 år – och var fram till 1947 ett ”godkänt läkemedel”, registrerat i FASS. Det användes rutinmässigt av svenska läkare mot ”förkylningar” och andra infektioner – utan några rapporterade biverkningar. De problem man i dag brukar hänvisa till är ”argyri” (blåfärgning av huden), vilket aldrig visats uppstå av normal dosering av kollidalt silver (10 PPM), utan uppstått av silvernitrat eller andra silversalter – ofta i höga doser.

Intressant är i detta sammanhang också Wikipedia.

Så här skriver Wikipedia om kolloidalt silver (en fullkomligt amatörmässig text):

"Kolloidalt silver är silver i kolloidal, det vill säga mycket finfördelad, form. Generellt kan dock sägas att "kolloidalt silver" inkluderar alla produkter med silver i någon koncentration, upplöst i destillerat vatten. Silverpartiklarna i kolloidalt silver kan vara små, mindre än 1000 nanometer. Silverpartiklar i denna storlek kan frigöra stora mängder silverjoner. Silverjoner är den giftigaste formen av silver, och är bland de mest toxiska tungmetallerna (min fetstilsmarkering). Silver i fast, metallisk form är däremot ett tillåtet färgämne med E-nummer E-274."

Om man sedan tittar på Wikipedias egen text om ”tungmetaller”, så finns det kanske anledning att bli litet förvånad. Så här skriver man:

”Tungmetall är en föråldrad term som inte rekommenderas av den internationella kemiunionen IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry), eftersom den anses meningslös och vilseledande. Även på svenska anser man att användningen bör fasas ut.

En av omkring 40 förekommande definitioner är: en metall eller legering som har en densitet som är högre än 5 g/cm3. Det har de allra flesta metallerna. Järn har exempelvis 7,87 g/cm. Bland metaller med en lägre densitet (lättmetaller) kan nämnas aluminium, beryllium, kalcium, magnesium, natrium, strontium, cesium och barium.

Ofta används termen tungmetaller i betydelsen tunga och särskilt miljöfarliga metaller. Detta är fel, eftersom det inte finns något samband mellan metallers densitet och deras miljöpåverkan. (Min kursivering)

De mest omtalade beträffande miljöfarliga grundämnen är bly, kvicksilver, kadmium och uran. Det stämmer visserligen att de flesta tunga metaller och deras kemiska föreningar är giftiga, men det finns även flera livsnödvändiga metaller  - järn, zink, koppar, krom, mangan, molybden, nickel), liksom det finns giftiga eller miljöfarliga lätta metaller (exempelvis beryllium, strontium). Oftast är mängd och halt avgörande om en metall ska klassas som livsnödvändig eller skadlig. Ibland spelar kvoten mellan olika metaller roll. Det brukar ha en avgörande betydelse i vilken kemisk form metallen finns i.”

Om någon går in och ändrar den första, gravt felaktiga texten om kolloidalt silver, så raderas den - ofta inom en halvtimme – och ersätts av den felaktiga igen. Vad har Livsmedelsverket för synpunkter om detta? Och vilken av Wikipedias texter anser Livsmedelsverket vara korrekt? Båda kan ju inte vara det!

Även här kan jag referera till personlig erfarenhet. Under de senaste fyra åren har jag inmundigat uppemot ½ dl kolloidalt silver dagligen, förutom utvärtes behandling mot nagelsvamp och vid uppkomna sårskador för att förhindra infektioner. Hittills inga märkbara biverkningar!

Som av en händelse tycks samtliga tre nämnda produkter vara verksamma mot cancer! Har Livsmedelsverket en uttalad önskan att förhindra ”naturlig” bot mot denna sjukdom?

Det verkar uppenbart att sådant som den faktiska, empiriska verkligheten inte nämnvärt besvärar Livsmedelsverket, när man drar sina slutsatser och ger rekommendationer!

Min fråga är nu: Vidhåller Livsmedelverket sin inställning till aprikoskärnor, krossade linfrön och kolloidalt silver – och vilka vetenskapliga studier stöder ni er i så fall på?