5. feb, 2018

Rapport från en konferens

Eftersom jag lovat flera av mina vänner att återkomma med en redovisning från den konferens jag deltog i den 31 januari, så kommer här en kort sammanfattning. Anledningen till att den kommer här – och inte via mail direkt till dem jag lovat – är att jag efter hemkomsten drabbades av ett allvarligt datorhaveri och bara högst sporadiskt haft tillgång till nätet…

Onsdagens konferens ombord på MARIELLA i Stockholms hamn var en intressant upplevelse – naturligtvis. Ett hundratal deltagare från Finland och Sverige. Sju av dem deltog som föreläsare – och jag var en av dem.

Roligt för mig att konstatera, att jag tycktes vara känd av åtskilliga i församlingen – och att man kände till min hemsida. Annika Dahlqvist var först med att komma och ge mig en välkomnande kram. Därefter hälsade kände debattören och f.d. chefredaktören för 2000-talets Vetenska Bo Zackrisson på mig – nuvarande chefredaktör för LCHF-magasinet. Vi hade sedan också en del att prata om vid lunchrasten. Eftersom denna konferens handlade om LCHF och alternativa metoder för att behandla cancer, så var däremot självklart ingen journalist från ”main stream media” närvarande.

Dagen inleddes med ett föredrag av Annika Dahlqvist 10.30 – 11.30. Sedan skulle Ann Fernholm (vetenskapsjournalist och doktor i molekylär bioteknik) prata en timme. Men något missförstånd om tider hade uppstått, så hon fanns inte på plats.

Moderatorn, Melita Tulikoura, undrade då om jag kunde hoppa in direkt och ta min del (jag skulle enligt schemat uppträda först efter lunch, kl. 13.45). Utan större tvekan accepterade jag detta - trots att jag var tämligen obekväm med situationen. Melita presenterade mig och berättade om min hemsida i positiva ordalag – och gav adressen till den. Under mitt föredrag skrev hon på ett blädderblock sedan också upp ”min metod” i detalj, med alla vitaminer och mineraler och det övriga. Tyvärr började redan efter några minuter larmklockor ringa, så jag fick göra ett tillfälligt avbrott i min redogörelse. Anledningen var att Mariellas besättning hade en säkerhetsövning ombord. Naturligtvis föredömligt i alla avseenden – fast olyckligt sammanfallande med just den tid jag fick mig tilldelad.

Naturligtvis missade jag i min framställning några saker av allt det jag ville framföra, men det mesta fick jag nog i alla fall med. Flera ställde kompletterade frågor runt min ”diet”, och jag uppfattade det som att man tog mig på allvar, när jag berättade om hur jag själv och några andra i min omgivning faktiskt blivit cancerfria efter att ha använt ”min metod” (som ju egentligen bara är en tillämpning av sedan läge kända kunskaper om ketogen kost och ett antal tillskott med ”anticanceregenskaper”). Flera kom sedan vid lunchuppehållet fram och tackade särskilt. En av dem var en ingenjör, som ägnat en del tid åt just motorer – och sade sig särskilt uppskatta min metafor om människan som en ”biologisk tvåtaktsmotor” (som kräver viss ”oljeinblandning i bränslet för att fungera).

Nämnde Bo Zackrisson tog några bilder på samtliga föreläsare uppställda i grupp – och intervjuade Melita Tulikoura om bakgrunden till evenemanget. Sannolikt kommer något inslag i LCHF-magasinet framöver – en publikation jag självklart prenumererat på sedan allra första numret.

Jag hade också ett samtal med kände läkaren och debattören Ralf Sundberg (som bl.a. skrivit boken ”Forskningsfusket”). Han sade sig särskilt uppskatta, att jag tagit upp detta med mineralet selen, eftersom han också blivit övertygad om dess viktiga betydelse.

Ann Fernholm berättade sedan förtjänstfullt om sin forskning – och om bildandet av ”Kostfonden”, som till skillnad från t.ex. Cancerfonden särskilt inriktar sig också på oberoende forskning om kostens betydelse, när det gäller uppkomst och utveckling av cancer. Hon berättade även om olika folkgrupper som i sin ursprungsmiljö varit anmärkningsvärt förskonade från cancer – och andra av våra ”folksjukdomar”. Därvid nämnde hon också den isolerade folkgrupp som levt i Hunzadalen och att de också varit oerhört friska och haft en anmärkningsvärt hög genomsnittlig livslängd (sägs vara förebilden för ”Shangri-La”). Det menade hon berodde på deras i hög grad vegetabiliska diet – och att de bl.a. åt mängder av aprikoser. Vad hon inte nämnde var, att Hunzas – både barn och vuxna – ofta gick omkring och knaprade på aprikoskärnor som "godis"… Och de innehåller alltså höga halter av Amygdalin – vilket är anledningen till att jag själv äter 10 - 15 kärnor varje dag. Nyligen har ju också framförts tankar om att det mineralrika och rena vattnet skulle vara en förklaring till deras goda hälsa. Men Ann nämnde ingenting om det närmast mirakulösa ämnet Amygdalin och dess effekt mot cancer – vilket jag då fick tillfället att komplettera med.

Hon nämnde också nordamerikanska eskimåer, som var oerhört friska och nästan aldrig drabbades av cancer – och som till stor del levde på kött av den arktiska vildrenen, Cariboun. Vad hon inte visste var, att denna ren under somrarna i hög grad livnär sig av ett gräs med högt innehåll av amygdalin – varför också deras kött har ett högt innehåll av detta ämne. På nätet finns t.ex. följande att läsa (Laetrile är ett prouktnamn på det anticanccermedel, som bygger på just ämnet amygdalin - och Vitamin B 17 är en alternativ benämning på amygdalin): 

“Eskimos obtain large amounts of laetrile from caribou meat and salmon berries. Laetrile can ... Other foods that supply Vitamin B 17 include sorghum, maize, grasses, linseed, millet and bitter almonds. Sugar cane ... Pets can often be observed eating high nitriloside grasses when they become ill.”

Även övriga föreläsare skulle förtjäna ett omnämnande, som t.ex. Catarina Degerman. Hon berättade om en amerikansk bok som nyligen översatts till finska, där författarinnan studerat ett stort antal ”överlevare”, som mot alla odds tillfrisknat från sin cancer. Hon hade funnit nio olika faktorer, som förelåg hos nästan samtliga. En sådan faktor var, att de samtliga var ”besvärliga patienter”, som själva skaffat sig kunskaper om cancer och inte bara accepterade läkarnas påståenden. Det var inte utan att jag kände igen mig i den beskrivningen! En annan del var också, att överlevarna var benägna att ändra kost och andra livsstilsfaktorer – där jag förstås i hög grad kände igen mig.

Sammanfattningsvis en mycket inspirerande och informativ dag – om än något ansträngande för egen del, eftersom jag var tvungen att stiga upp redan kl. 04.00 på morgonen – och p.g.a. snöovädret inte kom hem förrän närmare 23.00 på kvällen, efter att ha fått åka sista biten med taxi. Tåget var nämligen försenat, så den anslutande bussen från Hudiksvall hade redan gått…