5. jan, 2018

Sista brevet till professor Larhammar (t.v.)

Jag har än en gång låtit mig förledas till att lova professor Lurhammar att publicera vår senaste skriftväxling på min hemsida. Jag vill be mina följare om ursäkt för den kommande, mycket långa texten – men detta är sannolikt det sista jag har att tillföra i denna helt galna ”debatt”. Som bekant är det mycket lättare att lura någon än att övertyga någon om att han/hon blivit lurad. Dan Larhammar torde vara en av dem som är allra svårast att övertyga om att han gått vilse i den vetenskapliga djungeln. Och hans prestigeförlust vid ett sådant erkännande skulle förstås vara så stor att det alternativet inte finns för hans del. Han kommer nog i stället att bildligt talat slå knut på sig själv för att försöka bevisa att han har rätt. Sorgligt!

För den som till äventyrs börjar känna viss sympati för denne Larhammar – och kanske tycker att jag sparkar på en som redan ligger – så vill jag dels påminna om, att han själv uttryckligen BER OM att vår konversation skall offentliggöras. Han fortsätter ju faktiskt också i ”liggande ställning” att desperat klösa och bita – och då måste man få försvara sig. Sedan bör man också granska hans historia. Den som gör det kommer att finna, att en av Larhammars favoritsysslor under många år varit att kränka och smutskasta människor som inte tyckt som han – t.ex. genom att utnämna ”Årets Förvillare”. Jag kan också faktiskt tycka synd om honom – men ännu mer tycker jag synd om dem som drabbats av hans verksamhet. Och att han nu mycket aktivt och medvetet försöker få alla att tro, att kolloidalt silver skulle vara skadligt, och därigenom med stöd av sin professorstitel skrämmer folk från att använda en alldeles oskadlig och för hälsan mycket gynnsam produkt, det har jag svårt att förlåta honom!

Först skall jag alltså uppfylla mitt löfte om publicering av vår ”konversation” här om dagen:

DAN:

Sven Erik;

Har du hört talas om begreppen dos och koncentration? Känner du till begreppen farmakokinetik och farmakodyamik?

Dessa är centrala både för diskussioner om silver/kolloidalt silver/silverjoner och de olika behandlingar av cancer som du skrivit om på dina webbsider, både med silver och med andra toxiska substanser som cyanid.

Som jag skev i mitt första svar till dig har bedömningar av kolloidalt silver gjorts av flera svenska myndigheter och amerikanska instanser, inte minst NCCIH som är specialiserat på alternativmedicinska behandlingar. Rikta dina frågor till dem.

/Dan

SVEN ERIK:

Dan!

Du slår mig verkligen med häpnad!

Men jag börjar få en aning om hur din begreppsvärld ser ut... Och det skrämmer mig. Jag vet inte om jag orkar bry mig längre...

/Sven Erik

DAN:

Sven Erik;

Jag säger tvärtom: inget du skriver gör mig längre det minst förvånad. Det var precis detta som diskussionen i YLE:s program handlade om.

Jag rekommenderar följande litteratur:

Åsa Wikforss: Alternativa fakta

Emma Frans: Larmrapporten

Simon Sing & Edzard Ernst: Salvekvick och kvacksalveri

Jag utgår från att du lägger upp även detta på din webb.

/Dan

SVEN ERIK:

Hahaha... Ja, jag hade inte tänkt bry mig längre, men jag skall faktiskt lägga ut även detta ”icke-svar” på hemsidan...

/Sven Erik

Så långt alltså vår ”brevväxling”.

Sedan kommer det som är riktat till professorn själv. Men eftersom han verkar vara totalt oemottaglig för några som helst argument, så är texten huvudsakligen avsedd för andra läsare, som jag vill göra medvetna om det avancerade ”bedrägeri” Larhammar med stor frenesi ägnar sig åt, och som i detta fall bidrar till att avhända sjukvården och vanliga människor ett så fantastiskt, oskadligt och effektivt medel som kolloidalt silver.

Dan!

Jag måste först gratulera dig till att ha lyckats med något som få andra har gjort – nämligen att göra mig rejält ”förbannad” på ren svenska. Eftersom jag är en närmast patologiskt lugn och svårprovocerad person (”konflikträdd” skulle kanske någon påstå), så säger det en hel del. Och under mina 73 år i livet har jag nog, vad jag kan påminna mig, aldrig träffat på någon som varit så framgångsrik som du just i detta.

För att du inte skall komma med beskyllningar om att jag själv vill försöka framställa mig som ett ofelbart dygdemönster med kunskaper och färdigheter utöver alla andras, så vill jag direkt tala om, att det inte är så. Tvärt om är jag mycket medveten om mina fel och brister och tillkortakommanden i många avseenden. Möjligen hör min ofullkomliga förmåga att uttrycka mig i skrift inte till de brister jag lider allra mest av…

Till skillnad mot dig skall jag än en gång försöka besvara de frågor jag fått – även om detta nu börjar fresta mitt tålamod alltför mycket.

Jag måste tyvärr först ändå berätta, att du verkar vara besatt av någon sorts Megalomani (om du inte känner till det begreppet – googla!). För din del yttrar den sig i en inställning att det du anser alltid är rätt, och den enda sanna aspekten av verkligheten. Detta innebär sedan i sin tur, att du lägger bevisbördan på var och en som har en annan åsikt än din. Om du tror att silver är en toxisk metall och jag (liksom alla verkligt sakkunniga) vet att silver är absolut icketoxiskt för människor, så är det jag som måste bevisa min åsikt – medan du utan hållbart vetenskapligt eller empiriskt stöd kan ta dig friheten att hävda att du har rätt. Som sagt: Megalomani i sin prydno! En sällsynt destruktiv karaktärsegenskap för den som påstår sig värna om verklig vetenskap! Om du inte söker bot för den åkomman, så finns det en uppenbar risk att du som framtida ordförande för Kungliga Vetenskapsakademien kommer att kompromettera denna ärevördiga institution på samma sätt som den s.k. ”Kulturprofilen” gjort med Svenska akademien (naturligtvis utan några jämförelser i övrigt)!

Sedan vill jag också inflika följande reflektion: Med hjälp av ett selektivt urval av fakta kan man lätt skapa verklighetsfrämmande teorier om det mesta. Men om man har modet att regelbundet konfrontera dessa mot en empirisk verklighet, så kan man ändå långsiktigt bibehålla kontakten med ”verkligheten”. Då händer det självklart också ibland att teorierna faller ihop som korthus. Och detta är ju litet av definitionen på sann vetenskap – att man hela tiden testar sina teorier/hypoteser och inte snabbt förvandlar dem till axiom, som inte längre behöver bevisas. Men om man i stället kategoriskt avfärdar allt som inte stämmer med ens egen teori (verklighetsuppfattning), så kan man förstås fortsätta att leva i sin falska värld under lång tid. Fast då handlar det inte längre om vetenskap – utan snarare om religion, tro och dogmer. Historien är fylld av sådana exempel. Några av de mest uppenbara i nutid är t.ex. kolesterolhypotesen och föreställningen att naturligt mättat fett skulle vara hälsovådligt. Och det allra märkligaste är väl kanske idén om att kosten skulle sakna betydelse för vår hälsa – åtminstone när det gäller cancer… (Vilket några läkare ihärdigt försökt övertyga mig om). Myten om det kolloidala silvrets farlighet hamnar definitivt också i samma kategori, och med tanke på hur lätt denna myt kan falsifieras är det minst sagt märkligt att den kan leva kvar – och envist hävdas också av vuxna, normalbegåvade och i andra avseenden välinformerade människor.

Jag anser definitivt att du hemfaller åt en mer religiös eller dogmatisk föreställning om världen – snarare än strikt vetenskaplig – åtminstone just när det gäller kolloidalt silver!

Eftersom du ständigt refererar till ”vetenskap”, så bör jag kanske också i detta sammanhang framföra min åsikt, att den som tror att det finns någon absolut ”ren” och objektiv vetenskap måste vara oerhört naiv – och ha en avsevärd förmåga att förneka enkelt kontrollerbara historiska fakta. Ekonomiska, politiska, ideologiska och andra rent personliga intressen påverkar ALLTID i någon mån forskningsresultaten – och framför allt hur dessa presenteras och görs tillgängliga för allmänheten (eller INTE görs tillgängliga, om de hotar stora ekonomiska eller politiska intressen). Mest uppenbart blir detta förstås inom forskning som siktar mot praktiska tillämpningar – men även inom grundforskning, om än kanske i något mindre omfattning. Det vore galet att förneka att det är så. Inte minst gäller detta förstås också det område jag själv representerar – beteendevetenskapen. Men definitivt i ännu högre grad den medicinska forskningen, eftersom det där handlar om helt astronomiska värden som står på spel – både ekonomiskt och prestigemässigt. Om man verkligen granskar vad som hänt under historiens gång – och händer fortfarande – så blir detta bara alltför plågsamt uppenbart.

Sedan frågar du alltså, om jag känner till begreppen dos och koncentration! Det är förstås en ren förolämpning. För de flesta vuxna och normalt allmänbildade människor är naturligtvis båda dessa begrepp välbekanta. Eller tror du att det bara skulle vara apotekare som känner till dem? Jag blir mer och mer tveksam till din verklighetsuppfattning! Och om du faktiskt hade läst något på min hemsida, så skulle du inte behöva ställa en så idiotiskt fråga!

Sedan undrar du om jag vet vad begreppet ”Farmakokinetik” innebär. Eftersom du själv åtminstone tycks ha vaga begrepp om hur sådan kunskap tillämpas, så skall jag upprepa det i klartext: ”Läran om hur halterna av ett läkemedel i kroppen förändras genom absorption, distribution, metabolism och exkretion.”

Nästa undring handlar om ”Farmakodynamik”: Även där synes din kunskap innefatta det teoretiska begreppet mer än dess tillämpning och praktiska konsekvenser. På enkel svenska kan man beskriva det hela som ungefär ”Läran om de effekter farmakologiska preparat åstadkommer i kroppen, deras interaktion och hur effekterna förändras med tilltagande ålder”.

(Det hör sedan förstås inte till saken, men kanske kan det roa dig att veta, att min hustru besitter vissa farmakologiska kunskaper och har jobbat mer än 40 år på apotek. Hon kan faktiskt erinra sig hur hon i början av sin karriär hanterade ståndkärl med texten ”Argentum Colloidale” – d.v.s. kolloidalt silver)

Du har förstås rätt i att de två nämnda begreppen är synnerligen viktiga för att förstå allt detta med mediciner och deras användning – och generellt faktiskt för att begripa de metabola processer som försiggår i vår kropp. Om du vore intresserad av folks hälsa, så borde det därför vara angeläget för dig att informera läkarkåren om just detta. Läkarna får nämligen i sin grundutbildning knappt någon undervisning alls om det här, vilket innebär att de inte har kompetens att ge några kostråd – och att de råd de ändå ger ofta är fullständigt kontraproduktiva (t.ex. kolhydratrik föda till patienter med diabetes och cancer). Och de sorgliga konsekvenser deras bristande insikter i farmakodynamik har du själv vidimerat (där har du åter använt mina argument, eftersom jag lagt ner stor möda på att visa hur tragiska följder detta har för patienterna). Din kollega (fd), apotekare Cecilia Lenander, genomförde nyligen en studie, som visar detta. Den 3 november 2017 skrev jag på min hemsida följande:

 ”För en tid sedan genomförde apotekaren Cecilia Lenander en studie på 1700 äldre i Skåne för att se över deras läkemedelsanvändning. Hon fann då att 80 % av dem (ÅTTA AV TIO!) hade sjukdomstillstånd som direkt berodde på mediciner (av läkare utskrivna och av Läkemedelsverket godkända preparat). Anmärkningsvärt nog var det genomsnittliga antalet mediciner för varje patient elva! Och man vet, att om någon samtidigt har fem preparat eller mer, så är det nästan säkert, att minst två av dem interagerar på ett för hälsan negativt sätt. Resultatet av studien publicerades i Sydsvenskan den 6 maj i år.”

(Och sedan har du mage att ifrågasätta om jag ens känner till begreppet farmakodynamik!)

Om du inte lägger ner tid på det enormt viktiga informationsuppdrag jag antyder, så kan det förstås bero på just att du inte har tid. Om man vore konspiratoriskt lagd, så skulle man också kunna misstänka, att dina ekonomiska intressen inom läkemedelsbranschen hindrar dig. För med goda insikter om detta hos läkarna, så skulle de kunna se till att medicinanvändningen minskade drastiskt, och enkla metabola interventioner (alltså ändrad kost) skulle i hög grad kunna ersätta läkemedelsinsatser med deras ofta kraftfulla biverkningar. Om du hade läst min egen cancerhistoria, så skulle du få ett utmärkt exempel på detta.

Men du skrev förstås en gång till mig ”Du gav sken av att du haft obotlig cancer som skulle ha botats av en daglig dos av 1 dl med 10 ppm kolloidalt silver”. Därför förstår jag ju, att du ifrågasätter min diagnos, vilket faktiskt är kränkande. Dessutom felciterade du mig. Jag skrev faktiskt att ”den enda biverkan av kolloidalt silver jag upplevt var att min cancer försvann” (fast förmågan att uppfatta ironi är väl inte din starka sida).

Kolloidalt silver var sannolikt bara en av anledningarna till att jag blev cancerfri. Allra viktigast var kanske min övergång till ketogen kost och mina kosttillskott av mineraler och vitaminer. Men den som genomgått min cancerhistoria (som verkligen inte varit någon enkel resa!) – och lyckats bli cancerfri med skolmedicinens representanter (läkarna) som främsta motståndare – har svårt att uppskatta sådana illasinnade insinuationer om konkret lögnaktighet! Du borde faktiskt be om ursäkt!

Jag erbjöd dig också möjligheten att via min läkare få min diagnos bekräftad. Den möjligheten har du förstås inte utnyttjat. Eller också har du det, och finner det pinsamt att erkänna, att min diagnos faktiskt var korrekt.

En anledning till att jag nu än en gång lägger ner avsevärd tid för att bemöta dig är för övrigt också, att du har fräckheten att behandla mig som en gymnasieelev och ”skriva mig på näsan” vissa elementära fakta om vetenskap. Jag har tidigare talat om för dig, att jag faktiskt har en ganska genuin akademisk utbildning bl.a. i ämnet ”forskningsmetodik”. Ändå skriver du raljerande:

”Ett tips: du måste skilja på å ena sida åsikter publicerade på privata webbsidor och å andra sidan artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter med tydliga källhänvisningar och som granskats av expertis före publicering. Det håller inte att skylla på konspirationer så snart de vetenskapliga slutsatserna går emot de egna uppfattningarna”.

En ren och simpel förolämpning! Jag har för övrigt, vad jag kan minnas, inte ens nämnt ordet ”konspiration” – även om det är nog så tydligt att du själv kan betraktas som ingående i en sådan – med avsikt att vilseleda allmänheten om enkla vetenskapliga fakta (när dessa strider mot din egen uppfattning och/eller dina ekonomiska intressen).

Jag undrar också mycket över din absurda retorik, när du flera gånger bekräftar mina utsagor – och tycks betrakta detta som dina egna argument MOT mina påståenden. Jag försökte t.ex. visa orimligheten i att kolloidalt silver skulle vara farligt och talade om, att det fram till 1947 funnits flera registrerade läkemedel i FASS, vilka innehöll kolloidalt silver – och då svarade du: ”Det har enligt FASS tidigare funnits 22 läkemedel med silver, men de har avregistrerats. Fyra av dessa innehöll kolloidalt silver…”.

Sedan avslutar du med att till och med ange exakta tidpunkter  för när dessa läkemedel avregistrerades! En ytterst märklig form av retorik att bekräfta och upprepa motståndarens argument! Har aldrig någonsin upplevt något liknande.

Och när jag berättade, att amerikanska NASA använder kolloidalt silver för att desinficera recirkulerade vätskor i sina bemannade rymdfarkoster, så ”bemöter” du detta med följande:

”Beträffande astronauter: Under rymdfärder måste vatten användas sparsamt och återvinnas. De främsta alternativen för att desinficera är såvitt jag vet jod och silver. Tidigare har jod använts för detta ändamål men kan förorsaka biverkningar och ger dålig smak till vattnet. Av två onda ting väljer man det minst onda och passar samtidigt på att göra en vetenskaplig studie. Förhoppningsvis hinner silvret inte ackumuleras till toxiska nivåer i astronauterna under en rymdfärd.”

Lider du av någon atypisk form av dyslexi, som innebär att du inte förstår vad du själv skriver?

Sedan fortsätter din demonstration av bristande kunskaper. Du skriver om mig ”… som du skrivit om på dina webbsidor, både med silver och med andra toxiska substanser som cyanid!”

Hur länge skall du fortsätta med ältandet om silver som en ”toxisk substans”? Silver är bland de ämnen som är allra minst toxiska för människor, vilket bl.a. visas av att man i hundratals år ätit med silverbestick och burit silversmycken – utan minsta tecken på silverförgiftning. Silver är ju också godkänt som färgämne i matvaror (med E-nummer E-174), och används i bl.a choklad, annat ”godis” och i likörer). Och numera har vi en överväldigande erfarenhet också av kolloidalt silver, som inte ens vid invärtes bruk i betydande mängder tycks kunna åstadkomma minsta skada. Att du själv i flera sammanhang talat om ”faktaresistens” hos andra framstår verkligen som ironi i högsta potens!

Beträffande cyanid, så har du naturligtvis rätt. Cyanid är absolut toxiskt – och i hög grad. Det är bara det, att i den kemiskt bundna form cyaniden finns i t.ex. aprikoskärnor, äppelfrön eller linfrön (som Amygdalin eller vitamin B 17) är den helt ofarlig i rimlig mängd. Däremot kan cyaniden frigöras av ett enzym, som nästan bara finns hos cancerceller – vilket självklart är anledningen till att nämnda produkter kan bota cancer. Jag har beskrivit det hela på min hemsida – och delgett dig hela beskrivningen i ett svar till dig – samt uttryckligen erbjudit dig att utifrån din kompetens som professor i molekylär cellbiologi sakligt angripa min beskrivning. Men som vanligt undviker du sorgfälligt att diskutera något i sak, utan kommer mest med svepande formuleringar och hänvisning till olika databaser och tveksamma vetenskapliga studier. Nu får du åter chansen att ta del av min text här:

”Det finns några särskilt flagranta exempel på botemedel mot just cancer, som läkemedelsbolagen i samverkan med korrumperade myndigheter och enskilda aktörer lyckats få förbjudna. En sådan produkt är LAETRILE. Det aktiva ämnet i Laetrile kallas Amygdalin, Nitroliside eller vitamin B17 och finns bl.a. i aprikoskärnor, bittermandel, linfrön, pumpakärnor, slånbär, äppelfrön och vissa sorters gräs. I modern tid har själva ämnet använts mot cancer sedan åtminstone 1840-talet, men i kinesisk medicin har det förekommit i mer än 3000 år (Produktnamnet Laetrile tycks ha tillkommit på 1950-talet). Det handlar alltså inte om något ”nytt och konstigt”… Fast ”konstigt” kan man nog kalla detta märkliga ämne – särskilt i ljuset av modern forskning. Eller vad sägs om följande!

Amygdalinmolekylen består av fyra komponenter: Två delar glukos, en del vätecyanid och en del benzaldehyd. Vätecyaniden är som bekant ett extremt farligt gift i sin fria form (en gas som förr kallades cyanväte och gav poeten Dan Andersson en för tidig död; han övernattade i ett hotellrum, där man använt cyanväte mot vägglöss och inte vädrat ut ordentligt), och även benzaldehyd är livsfarligt. Dock är båda dessa ämnen, när de är kemiskt bundna i amygdalin, helt ofarliga.

Men nu kommer finessen: Det finns ett enzym som heter beta-glukosidase, och det kan lösa upp den kemiska bindningen och frigöra både cyaniden och benzaldehyden. OCH – detta enzym finns nästan enbart i cancerceller! När amygdalinet kommer i kontakt med en cancercell, så frigörs alltså både cyanid och benzaldehyd, och dessa båda ämnen är tillsammans mer giftiga än summan av de båda ämnena var för sig. Man får en s.k. synergieffekt – och cancercellen dör! För säkerhets skull finns i kroppens övriga celler enzymet rhodanese! Detta enzym bryter ner vätecyanid och benzaldehyd till två andra ämnen – thiocyanate och bensoesyra – som faktiskt är gynnsamma för friska celler! Så om cyanid och benzaldehyd frigörs i kroppen utanför cancercellerna, så är det ingen fara. De tas om hand och oskadliggörs av enzymet rhodanese! Möjligen gör innehållet av glukos i amygdalinet också att cancerceller, med sitt extrema behov av just glukos, formligen suger åt sig ämnet.

Är inte detta amygdalin en fantastisk Guds skapelse, så säg!

Men läkemedelsbolagen kan inte ta patent och tjäna pengar på några ”Guds skapelser” och vill inte heller ha konkurrens av några. Därför gör man allt man kan för att förhindra spridning av information om och användning av sådana. I detta fall lyckades det – och Laetrile är alltså sedan många år förbjudet i USA. Man ville t.o.m. förbjuda försäljning av aprikoskärnor (!) – men där misslyckades man faktiskt…”

Förklara gärna för mig Dan, vad som är allvarligt fel i ovanstående beskrivning! Det borde vara en enkel sak för dig, med dina kunskaper i molekylär cellbiologi!

När du vid ett tillfälle tog upp en av de senaste årens mest pinsamma akademiska skandaler, historien om den doktorsavhandling som lades fram vid Uppsala Universitet 2015 av Susanne Sütterlin med Åsa Melhus som handledare, så förvånade du mig också storligen! Det måste ha varit ett misstag av dig!

Hela den akademiska traditionen bygger ju på öppenhet och möjligheter att förutsättningslöst kritisera vetenskapliga studier (trodde i alla fall jag). När den nämnda avhandlingen lades fram, fanns Ingemar Ljungqvist (dåvarande chefredaktör för tidningen 2000-talets Vetenskap) med som åhörare. Han var då oförsynt nog att påpeka, att man vid studien hade använt SILVERNITRAT – och INTE kolloidalt silver. För detta fullständigt korrekta påpekande blev han efter hot om polisingripande utvisad från lokalen! Så mycket för det ”akademiska friheten” vid Uppsala Universitet!

Där har du alltså själv givit ett alldeles utmärkt exempel på det du föraktfullt beskyllt mig för, att betrakta skillnaden mellan kolloidalt silver och silvernitrat som ett ”semantiskt problem”. Det är faktiskt du som gör dig skyldig till detta misstag – liksom Susanne Sütterlin och Åsa Melhus. Ni påstår att erfarenheter från silvernitrat gäller även för en annan silverprodukt, kolloidsalt silver, som i sina egenskaper ligger nästan så långt ifrån silvernitrat man kan komma. Vetenskapligt bedrägeri skulle jag vilja kalla detta. Sedan har för övrigt nämnda Åsa Melhus haft fräckheten att åka land och rike omkring och visa bilder på en blåfärgad kvinna (möjligen Rosemary Jacobs) – och påstå att kvinnan på sin tid druckit av Ionsilvers kolloidala silver. Något märkligt, med tanke på att Ionsilver började tillverka sin produkt först 2001 – alltså flera decennier senare. Detta skulle jag vilja kalla bedrägligt – och närmast åtalbart! Om du vill ha bevis för hennes fullständigt sanslösa beteende, så har du en länk till ett av hennes ett av hennes anföranden här:

https://www.youtube.com/watch?v=Q79dvxDrhWs

Sedan rekommenderar du mig att läsa tre böcker (är det hela ditt bibliotek?).

För att vidga din värld en smula och något närma dig den konkreta verkligheten, så skulle jag också vilja rekommendera dig några av de böcker som ingår i mitt eget bibliotek:

Uffe Ravnskov: ”Fett och kolesterol är hälsosamt" och ”Hur kolesterolmyten hålls vid liv” Optimal Förlag

Ralf Sundberg: ”Forskningsfusket” Optimal Förlag

Peter C Götzsce: ”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet” Karneval Förlag

Tanya Harter Pierce: ”Överlista din cancer” Anarchos Förlag

David Perlmutter: "Hotet mot din hjärna", Pagina Förlag

David Servan-Schreiber: ”Anticancer” Natur & Kultur”

Lars Wilsson: ”Rädda vår mat” Optimal förlag

Thomas Seyfried: ”Cancer as a Metabolic Disease” (Jag har översatt en populärvetenskaplig sammanfattning av boken av Georgioa Ede. Den finns i form av 4 pdf-filer på min hemsida under rubriken "Litteratur").

Jag utgår från att du inte ens orkar/hinner/bryr dig om att läsa de här böckerna. Annars kan du få flera boktips… Hör av dig, om läslusten faller på!

Eftersom du trots allt vad som talar emot din föreställning om silvers giftighet envist fortsätter att hävda, att det är en ”toxisk metall” – och i något fall använt Wikipedia som referens, så vill jag också än en gång ge dig ett par citat från nämnda instans.

Så här skriver Wikipedia om kolloidalt silver:

"Kolloidalt silver är silver i kolloidal, det vill säga mycket finfördelad, form. Generellt kan dock sägas att "kolloidalt silver" inkluderar alla produkter med silver i någon koncentration, upplöst i destillerat vatten. Silverpartiklarna i kolloidalt silver kan vara små, mindre än 1000 nanometer. Silverpartiklar i denna storlek kan frigöra stora mängder silverjoner. Silverjoner är den giftigaste formen av silver, och är bland de mest toxiska tungmetallerna (min fetstilsmarkering). Silver i fast, metallisk form är däremot ett tillåtet färgämne med E-nummer E-274."

Om man sedan tittar på Wikipedias egen text om ”tungmetaller”, så finns det kanske anledning att bli litet förvånad. Så här skriver man:

”Tungmetall är en föråldrad term som inte rekommenderas av den internationell kemiunionen IUPAC (International Union of Pure and Applied Chemistry) eftersom den anses meningslös och vilseledande. Även på svenska anser man att användningen bör fasas ut.

En av omkring 40 förekommande definitioner är: en metall eller legering som har en densitet som är högre än 5 g/cm3. Det har de allra flesta metallerna. Järn har exempelvis 7,87 g/cm. Bland metaller med en lägre densitet (lättmetaller) kan nämnas aluminium, beryllium, kalcium, magnesium, natrium, strontium,  cesium och barium.

Ofta används termen tungmetaller i betydelsen tunga och särskilt miljöfarliga metaller. Detta är fel, eftersom det inte finns något samband mellan metallers densitet och deras miljöpåverkan. (Min kursivering)

De mest omtalade beträffande miljöfarliga grundämnen är bly, kvicksilver, kadmium och uran. Det stämmer visserligen att de flesta tunga metaller och deras kemiska föreningar är giftiga, men det finns även flera livsnödvändiga metaller -järn, zink, koppar, krom, mangan, molybden, nickel), liksom det finns giftiga eller miljöfarliga lätta metaller (exempelvis beryllium, strontium). Oftast är mängd och halt avgörande om en metall ska klassas som livsnödvändig eller skadlig. Ibland spelar kvoten mellan olika metaller roll. Det brukar ha en avgörande betydelse i vilken kemisk form metallen finns i.”

Om någon går in och ändrar den första, gravt felaktiga texten om kolloidalt silver, så raderas den - ofta inom en halvtimme – och ersätts av den felaktiga igen. Tror du det är en slump? Vilka kan ha intresse av att bibehålla en felaktig beskrivning av något som kan ersätta dyra farmakologiska produkter på många områden? Fundera en stund på det!

Att använda metaforer är riskabelt. De kan övertolkas och kräver ett visst mått av fantasi, begåvning och språkförståelse hos läsaren. Jag vet inte i hur hög grad du uppfyller dessa krav, men jag delger dig gärna följande funderingar. De kanske är en smula ”elaka”, men efter vad du i olika sammanhang utsatt andra för, så får du faktiskt tåla det – och du får tolka dem som du vill…

När jag nyligen nåddes av beskedet att du kommer att tillträda som preses (ordförande och främste företrädare) för Kungliga Vetenskapsakademien så sköts mitt förtroende för nämnda institution i sank. För mig är det ungefär som om en icke simkunnig uttagits till svenska landslaget i simning!

Som bekant har man tidigare vid våra simskolor använt metoden ”torrsim”, där eleverna inledningsvis på torra land fått träna på de arm- och benrörelser som används vid simning i dess rätta element. Metoden har numera övergivits, därför att man insett att den inte är särskilt ändamålsenlig. Jag anser att du möjligen är en hejare på torrsim – men att du oundvikligen riskerar att drunkna, om du ger dig ut på det djupa vatten som finns i den s.k. verkligheten. Därför tycks du också sorgfälligt undvika just verkligheten och all empirisk erfarenhet – och föredrar att hålla dig i din teoretiska glasbur.

En annan bild som dyker upp är ”skrivbordsnavigering”, ett begrepp jag som seglare är välbekant med. Det innebär att man genomför en ”segling” hemma vid skrivbordet i stället för att ge sig ut på sjön. Med sjökorten framför sig tar man ut kurser, beräknar distanser o.s.v. hemma i trygghet vid skrivbordet – utan att utsätta sig för de konkreta faror som onekligen finns ute på havet (grundstötning, kollision med andra båtar, motor- eller rigghaveri, dramatiskt ökande vind långt från en trygg ankarplats, etc ).

Jag kan naturligtvis inte påstå, att jag känner dig personligen, men jag har fått uppfattningen att du möjligen kan vara skicklig på både ”torrsim” och ”skrivbordsnavigering” i vetenskaplig mening. Och det är förstås helt OK, om man har det intresset. Men om man då försöker ”förklara världen” utifrån sina egna erfarenheter, så kan det förstås bli fullständigt fel. Om man dessutom ägnar sig åt att håna och förfölja dem som verkligen seglat och simmat – då blir det riktigt allvarligt! Och där trycks du stå i en klass för sig.

När du i dina texter sorgfälligt undviker att beröra sakliga argument och i stället kommer med svepande formuleringar och plockar in ett och annat vetenskapligt fackuttryck för att försöka låta seriös och trovärdig, så tycker jag det är en föga imponerande teknik, som inte länder dig till heder.

Om du t.ex. vidhåller att argyri kan förorsakas av kolloidalt silver, så borde du också ingående kunna förklara vad som är allvarligt fel i följande resonemang – som jag redan tidigare tillställt dig – och inte fått någon kommentar till:

Du har kanske aldrig reflekterat över det anmärkningsvärda faktum att de få fall av argyri som redovisas nästan alltid handlar om ansiktets vävnader, d.v.s. den hud som normalt aldrig är täckt av kläder och därför är mest utsatt för ljus.

Du har naturligtvis aldrig heller sysslat med något så hantverksmässigt som den ”gammaldags” analoga metoden för fotografering och framkallning (vilket jag under en stor del av mitt liv gjort). Du verkar s.a.s. mer digital i hela din framtoning.

Annars skulle du möjligen känna till, att den tyske anatomiprofessorn (!!) Johan Heinrich Schulze redan 1725 upptäckte, att silversalter, särskilt en bit krita indränkt i silvernitrat, förvandlades från vit till svart, när den exponerades för solljus. Den ej solbelysta delen förblev vit. Detta var förstås det första fröet till modern analog fototeknik.

Senare kom silversalterna silverjodid, silverbromid och silverklorid att användas (efter många års experimenterande med andra media). År 1839 brukar anges som fotograferingens officiella födelseår. Men det skulle dröja till 1878, innan modernt fotografiskt materiel fick en hanterlig form och gjorde fotografering tillgänglig för ”gemene man”.

Om du vore genuint vetenskaplig intresserad, och kompetent, så skulle jag kunna berätta för dig, att när ljus träffar en silversaltkristall, så uppstår en fri silveratom, som man brukar kalla en ”silvergrodd”. När sedan framkallningsvätskan (t.ex. hydrokinon och/eller metol) angriper silvergrodden utfälls mer metalliskt silver, som omedelbart oxideras och mörknar. Man har också observerat, att i kroppen befintligt C-vitamin kan ha funktionen av ”framkallare” – och alltså reducera silversalter till metalliskt silver, och åstadkomma just den blågrå färgning av huden man kallar argyri

En förutsättning är alltså att man försett kroppen med ett silversalt – och det ämne vi känner som ”kolloidalt silver” (10 PPM) ger alltså INTE förutsättningar för argyri.

En kommentar till detta, tack!

Slutligen kan jag fortfarande konstatera, att du än inte nöjaktigt har besvarat ens min viktigaste fråga:

Om kolloidalt silver är så giftigt som du påstår, hur kan det då komma sig, att troligen minst 100 000 svenskar och ca tio miljoner i USA använder sig av medlet – och att man ändå inte lyckats visa ett enda fall av förgiftning eller annan skada? Jag menar att sannolikheten för att dina påståenden om detta skulle vara sanna är mycket nära noll! Om du skall få mig att tro något annat, så får du faktiskt komma med en riktigt bra förklaring – vilket du verkligen inte hittills lyckats med…

Nu har också ytterligare en aktuell fråga uppstått: Känner du något ansvar för att en mamma i Finland nu tycks riskera att mista vårdnaden om sitt barn, därför att hon givit barnet vatten som renats med kolloidalt silver?

Det förefaller mycket troligt, att den österbottniska riksdagsman som gjort den helt sanslösa polisanmälan mot henne har influerats av ditt uppträdande i det finska TV-programmet, där du påstod att silver är en toxisk metall, och att kolloidalt silver ackumuleras i kroppen och skapar resistenta stammar av bakterier (och möjligen också virus).

Nu menar anmälaren alltså, att den mamma som ger sitt barn kolloidalt silver gör sig skyldig till ”barnmisshandel” – och om man döms till barnmisshandel får man inte längre ha vårdnaden om sitt barn! Jag hoppas att du inser vilken mardröm mamman utsätts för – och på helt galna grunder. Och dessa grunder har du högst konkret varit med om att skapa!

Nu tänker jag t.v. inte ägna en enda minut mer åt något så fullkomligt meningslöst som att försöka få dig att förstå, att du är riktigt illa ute.

Om jag återkommer så är det i annan form än några personliga mail!

/Sven Erik