27. dec, 2017

Blåljuger professor Dan Larhammar

Mark Twain var en författare med goda insikter i människonaturen. De följande, berömda orden från honom är särdeles träffande och handlar delvis om det begrepp vi beteendevetare kallar ”kognitiv dissonans”.

Han skriver: ”Det är lättare att lura folk än att övertyga dem om att de blivit lurade.” Därför anser jag det också närmast omöjligt att få professorn – och blivande ordförande i Kungliga Vetenskapsakademien - Dan Larhammar att erkänna, att han i något avseende kan ha blivit ”lurad” och ha fel. För hans del står förstås också så mycket prestige på spel, att ett sådant erkännande torde bli alldeles omöjligt.

Denne Larhammar skrev för en tid sedan:

”Många bedömare har ondgjort sig över den allt mer utbredda bristen på fakta och logik i samhället. Vad är det som gör att många personer kan blåljuga och tillåts komma undan med det? Varför förförs väljarna av bluffar?”

Ja, JAG KUNDE INTE HA UTTRYCKT DET BÄTTRE SJÄLV!

Precis den frågan ställer jag mig också! Den här texten fick oanad aktualitet just i det finska TV-progam, där han själv uppträdde den 23 november 2017 och som blev den direkta anledningen till att jag tog till orda om fenomenet Larhammar.

Länk till programmet här: https://arenan.yle.fi/1-4080657

Som av en händelse handlade det då också om begreppet ”blå” – i två avseenden. Dels ”blåljög” verkligen Larhammar själv alldeles uppenbart och ohämmat. Och för att illustrera sin uppfattning använde han sig av en människa som för många år sedan drabbats av ”argyria” – alltså en blåfärgning (egentligen ”blågrå” färg) av huden efter användning av något silverhaltigt preparat. Larhammar påstod då, fullkomligt ovetenskapligt och utan något som helt ”bevis”, att denna blåfärgning skulle bero på ”kolloidalt silver” av den typ som i dag saluförs i Sverige (10 PPM) – vilket i princip torde vara fysiologiskt omöjligt.  

Om Larhammar utnyttjat sin förmåga till reflektion och kritiskt tänkande, så hade han kanske slagits av det faktum att de få fall av argyria som redovisas framför allt handlar om ansiktets vävnader, d.v.s. den hud som normalt aldrig är täckt av kläder och därför är mest utsatt för ljus.

Larhammar har sannolikt aldrig heller sysslat med något så hantverksmässigt som den ”gammaldags” analoga metoden för fotografering och framkallning. Han verkar s.a.s. mer digital i hela sin framtoning.

Annars skulle han möjligen känna till, att den tyske anatomiprofessorn (!!) Johan Heinrich Schulze redan 1725 upptäckte, att silversalter påverkas av ljus. I hans fall handlade det specifikt om en bit krita indränkt i silvernitrat, vilken förvandlades från vit till svart, när den exponerades för solljus. Den ej solbelysta delen förblev vit. Detta var förstås det första fröet till modern analog fototeknik.

Senare kom i praktiken silversalterna silverjodid, silverbromid och silverklorid att användas (efter många års experimenterande med olika media). År 1839 brukar anges som fotograferingens officiella födelseår. Men det skulle dröja till 1878, innan modern fotografisk materiel fick en hanterlig form och gjorde fotografering tillgänglig för ”gemene man”.

Om Larhammar vore genuint vetenskapligt intresserad, så skulle jag kunna berätta för honom, att när ljus träffar en silversaltkristall, så uppstår en fri silveratom, som man brukar kalla en ”silvergrodd”. När sedan framkallningsvätskan (t.ex. hydrokinon och/eller metol) angriper silvergrodden utfälls mer metalliskt silver, som omedelbart oxideras och mörknar.

Man har också observerat, att i kroppen befintligt C-vitamin (askorbinsyra) kan ha funktionen av ”framkallare” – och alltså reducera silversalter till metalliskt silver, och därvid åstadkomma den blågrå färgning av huden man kallar argyria. Och trots att människan är ett av mycket få däggdjur som inte själv kan bilda C-vitamin, så är vi alla extremt beroende av detta – så varje levande människa har alltså en viss mängd askorbinsyra i sin kropp (som vi fått via kosten).

Men en förutsättning för den nämnda processen är alltså att man försett kroppen med ett silversalt (i tillräckliga mängder) – och det ämne vi känner som ”kolloidalt silver” (10 PPM) är inget silversalt, och verkar alltså INTE ge förutsättningar för argyria.