17. nov, 2017

Vår start i livet – ett inlägg på minerat område

På sistone har man kunnat läsa allt fler oroande rapporter i våra tidningar om död­födda barn, om missfall, om för tidigt födda barn och om barn med kroniska ska­dor som gör dem till vårdfall resten av livet – samt också en del om hur samhället sviker genom att t.ex. vägra betala för personliga assistenter till de sistnämnda. Inte ens de barn som behöver ständig tillsyn för att kunna andas anses ha tillräck­liga behov för assistans – så även deras föräldrars liv blir ofta ett plågsamt kaos. Andelen barn med olika former av autism och andra neuropsykiatriska funktions­störningar tycks också öka kraftigt. Vad beror det på?

Man talar ibland om nya mediciner, förbättrad vård och olika insatser – samt om forskning, som skall lösa problemen. Men tittar man verkligen på rätt ställe, när man söker orsakerna till problemen – eller letar man efter nyckeln under gatlam­pan, bara för att det är ljust där, trots att man tappat nyckeln på annat håll?

Jag börjar misstänka att det i hög grad är så. 

Som vanligt tycks nämligen även här forskningen styras av ekonomiska intressen, av läkemedelsföretag och av specialiserade forskare, som har svårt att se verklig­heten utanför sitt eget forskningsområde – och som ibland tycks stirra sig blinda på teoretiska resonemang och undvika att beakta alldeles uppenbara kliniska observationer. En del av dem tycks fungera som en hantverkare, vars enda verktyg är en hammare – och därför ser varje enskilt problem som en spik (som skall slås in)

Det finns data att fundera över.

Sverige är ett land med en utomordentlig byråkrati, och vi har massor av register av olika slag. Det finns statistik på de flesta områden, och när det gäller medi­cinska frågor har Socialstyrelsen intressanta databaser. Det kan vara intressant att ta del av en del uppgifter därifrån.

Antalet dödfödda barn i Sverige är detsamma i dag som för 20 år sedan – ca 3 per 1000 graviditeter (trots att man anser att den medicinska kompetensen har ökat väsentligt under de senaste 20 åren). Hur tänker man omkring detta anmärknings­värda förhållande, och vad gör man för att ta reda på orsaken till att fortfarande så pass många barn dör redan i mammans mage?

Antalet för tidigt födda i Sverige är omkring 7000 barn varje år. Före 1970 avled 90 % av alla barn med en födelsevikt under 1000 g – och i dag överlever i stället nästan 90 %. Varje år föds också omkring 50 barn så tidigt som i graviditetens 23:e eller 24:e vecka. I dag kan man rädda närmare 20 av dem. Utvecklingen inom neonatalvården har alltså utvecklats dramatiskt, och där sätts stora resurser in. Men vad är orsaken till att så många barn föds för tidigt – och vilka resurser satsar man på att finna orsaken och att förebygga?

I anslutning till detta med tidiga födslar har vi också fenomenet preklampsi (havandeskapsförgiftning) – som sägs drabba mellan 3% och 5 % av alla gravida. Intressant är att antalet fall hela tiden ökar. Enligt Socialstyrelsens officiella statistik registrerades år 2000 i Sverige 2827 fall – och 2015 hela 3276! Alltså en faktisk ökning med 449 fall de senaste 15 åren! Vad är orsaken?

Symtomen vid preklampsi kan vara mer eller mindre allvarliga – och ibland livs­hotande. De består bl.a. av högt blodtryck och äggvita i urinen. Ibland är besvären så svåra att kvinnan får läggas in på sjukhus för fortlöpande kontroll. Man har i princip ingen behandling mot tillståndet - förutom blodtryckssänkande mediciner – så ”behandlingen” är närmast att föda barnet, eftersom besvären då minskar eller upphör. Problemen för kvinnan kvarstår emellertid ibland i form av fortsatt högt blodtryck, som hon ofta får medicinera mot resten av livet. Dessutom har hon en betydligt ökad risk för framtida hjärtproblem.

Antalet missfall har ÖKAT DRAMATISKT! År 2003 var det 553 av 100 000 graviditeter som slutade med missfall. År 2012 var det 875 av 100 000! Alltså en ökning på närmare 60 % under mindre än tio år. Vad beror det på? Och vad gör man för att ta reda på orsaken?

Hög ålder hos den gravida kvinnan innebär en ökad risk – men det är ingen skill­nad i genomsnittlig ålder på de gravida kvinnorna mellan 2003 och 2012. Man vet också, att övervikt är en riskfaktor, men här finns endast en ytterst marginell ökning av BMI – som alltså inte kan förklara den ökade missfallsfrekvensen. Ytterligare en riskfaktor är rökning, men där har andelen rökande bland gravida kvinnor MINSKAT från 10 % till 6 % under aktuell period.

Att fundera på genetiska orsaker, som numera märkligt nog verkar vara första­handsalternativet i olika medicinska sammanhang, är naturligtvis fullkomligt orim­ligt, eftersom det tar kanske uppemot 50 000 år för vårt genom att förändras i någon avgörande grad.

Kan det finnas en gemensam faktor för alla de nämnda problemen?

Jag anser att det möjligen kan vara så!

När ett barn blir till, så är det förstås en ytterst komplex process. Från ett ägg och en sädescell skall en helt färdig människa skapas. Rimligtvis måste det till en ansenlig mängd ”byggmaterial” för att processen skall bli framgångsrik. Varifrån kommer detta material? Jo, naturligtvis från mamman. Och varifrån får mamman allt som behövs? Jo, via den mat hon har ätit och äter! Ingen kan väl komma och påstå, att mineraler och vitaminer på något magiskt sätt kommer flygande genom luften och tar sig in i kvinnans kropp!

Om det någon gång är viktigt vad en kvinna äter, så är det väl när hon har ett växande barn i magen. Vad gör man (sjukvården) för att försäkra sig om att kvin­nan kan erbjuda det växande fostret alla nödvändiga mineraler, spårämnen och vitaminer? Inte särskilt mycket, vad jag vet. Sannolikt inte tillräckligt. Man ger tillskott av ett B-vitamin (folsyra) för att minska risken för ryggmärgsbråck hos barnet, och man tar en del prover, kollar upp blodtryck och blodsocker, bestäm­mer blodgrupp, kollar upp blodvärdet, tittar på ev. ärftliga risker mm… Men undersöker man någonsin kvinnans näringsstatus – nivåerna av viktiga vitaminer och mineraler, som kan ha avgörande betydelse för fostrets utveckling?

Med den förändring i kostvanor som skett under senare decennier – med bl.a. en oerhört kraftfull höjning av andelen kolhydrater i vår kost, och en motsvarande sänkning av andelen naturliga fetter, så är det verkligen inte långsökt att hitta en del av förklaringen till de nämnda problemen just i kosten. Vi konsumerar t.ex. i dag närmare 40 kg socker per person och år, medan vi för 100 år sedan kanske fick i oss något enstaka kilo. Dessutom består sockerkonsumtionen i dag av indu­striframställda, ”raffinerade” sockerprodukter, som i långt högre grad än ”vanligt socker” påverkar vår hälsa negativt. Innehållet av mineraler, spårämnen och vita­miner i ”vanlig kost” har också förändrats avsevärt på senare år, så att maten i dag något förenklat kan sägas vara rik på kalorier men fattig på näring. Därför är människor i dag ofta överviktiga OCH undernärda – vilket många inte tycks kunna förstå. Fast det beror inte enbart på intag av fler kalorier, utan är resultat av ett intrikat endokrinologiskt samspel av hormoner och andra signalsubstanser.

I en amerikansk studie 2014 kunde man i alla fall visa, att en så enkel åtgärd som tillskott av D-vitamin hos gravida kvinnor minskade risken för preklampsi med hela 40 %. Studien omfattade 3068 kvinnor, som slumpmässigt utvalts ur en grupp på 28429. Man kan alltså med fog påstå, att låg halt av D-vitamin i hög grad ökar risken för preklampsi. Tar man någon hänsyn till detta inom vården? Kollar man ens D-vitaminhalten hos gravida? Har man tittat på, om förekomsten av preklampsi varierar under året – vilket vore logiskt, eftersom D-vitaminbristen är störst under den mörka årstiden, då inte solen hjälper kroppen att skapa D-vita­min via huden.

Undernäring och felnäring tycks i dag vara ett gigantiskt problem i befolkningen – och är sannolikt en viktig anledning till den explosionsartade ökningen av sjuk­domar som diabetes, cancer, Alzheimer´s m.fl.  Det är verkligen inte långsökt att detta också kan vara orsaken till ovan beskrivna problem i samband med vår reproduktion!

En annan faktor, som inte alls tycks beaktas, är den alltmer frekventa förekomsten av elektromagnetisk strålning i vår miljö. Trots att man vet att foster och små barn är särskilt känsliga för olika former av strålning, så misstänker jag att det både på barnavårdscentraler och på sjukhusens förlossningsavdelningar förekommer mängder av teknisk utrustning, som avger sådan strålning!

Om man påpekar självklarheter som det här, så blir man gärna anklagad för att skuldbelägga kvinnorna. Men Herre Gud! Hur skall enskilda kvinnor kunna hålla sig uppdaterade i kunskaper och forskning runt detta – när inte ens läkarna klarar av det? Ansvaret ligger självklart på sjukvården och den personal där, som ger råd till gravida. Kvinnorna är sannolikt ofta grundlurade just av okunniga läkare och andra företrädare för vården! Det är dags att se på vår kost som det alldeles grundläggande för vår hälsa i alla avseenden – och att sluta betrakta maten som något så enkelt och banalt att den saknar betydelse för hälsan! Senare tids forsk­ning har faktiskt visat, att kosten kan ha alldeles avgörande betydelse för såväl fysisk som psykisk hälsa!