10. nov, 2017

Adolf Hitler dödar fortfarande!

När den tyske läkaren och professorn Otto Warburg fick Nobelpriset i medicin 1931, så var det delvis tack vare hans forskning om cellernas metabolism. Han kunde visa, att cancerceller, enkelt uttryckt, hade en avvikande ”cellandning”. I stället för att som vanliga celler ”förbränna” glukos med syre, så tvingas de använda fermentering (jäsning) för att skapa energi. Detta är en primitiv och ineffektiv metod, och cancerceller behöver därför kanske 30 ggr mer glukos (socker) än vanliga celler.

Omedelbart efter Nobelpriset hade forskarna en tid fokus på just metabolismen och möjligheten att den vägen påverka cancer – t.ex. via något så enkelt som en kolhydratfattig kost. Men detta skulle komma att förändras…

På den här tiden var tyska det självklara och dominerande språket inom kultur och vetenskap – ungefär på samma sätt som engelskan är i dag. Olyckligtvis kom nu Hitler och nazismen in på banan, och det följande världskriget gjorde att människor fick annat att tänka på än cancer, som ju vid den tiden också var ett tämligen litet problem, jämfört med undernäring, infektionssjukdomar och undermåliga hygieniska förhållanden.

Olyckligtvis gjorde också tyskarnas framfart under nazitiden att det tyska språket smittades av den avsky man i stora delar av världen kom att känna mot allt tyskt. Det innebar också, att litteratur och forskning som presenterades på tyska plötsligt var mindre gångbar och fick en mer undanskymd plats.

Detta var sannolikt också en anledning till att även Otto Warburgs banbrytande forskning om cancer mer eller mindre föll i glömska. Till råga på allt gjorde också den sedan framväxande livsmedelsindustrin att andelen kolhydrater i vår kost kom att öka dramatiskt, vilket tillsammans med andra miljöaspekter så småningom fick förekomsten av cancer (och andra kroniska sjukdomar) att öka närmast explosionsartat.

På 1970-talet tycks sedan intresset för cancer ha återuppstått, men nu koncentrerades intresset på gener, som plötsligt var mer ”inne”, och möjligheterna att komma åt cancern via dess metabolism beaktades inte längre. Tyvärr tycks den inställningen sedan snarast ha cementerats, och forskningen om cancer inriktas fortfarande i dag nästan enbart på genetiska faktorer. Detta beror förstås också på, att man hos cancerceller hittade mutationer, som utan tvekan har betydelse för cancercellers sätt att fungera. Vad man missade var de epigenetiska processerna, som först det allra senaste decenniet blivit riktigt uppmärksammade – och fortfarande tycks negligeras av de flesta forskare, just när det gäller cancer. Epigenetiken innebär ju, mycket förenklat, att miljöfaktorer påverkar våra ursprungliga geners sätt att konkret uttryckas – varför sådant som vår kost faktiskt kan bestämma om vissa gener ”slås av eller på”. De mutationer man hittar i cancerceller är alltså inte någon ursprunglig orsak till cancer, utan s.a.s. bara en mellanliggande variabel. Orsakerna hittar vi i stället hos miljön i vid mening (kost, gifter, strålning, stress, etc.). Att cancer skulle ha en i grunden genetisk orsak faller på sin egen orimlighet. Våra gener är i dag exakt desamma som de var på Otto Warburgs tid, medan alla torde inse, att vår miljö i många avseenden har förändrats i hög grad. Man satsar alltså i dag nästan all forskning på den enda variabel som varit konstant sedan långt innan cancern blev en gigantisk epidemi – och negligerar de faktorer som förändrats, och som därför rimligtvis måste betraktas som möjliga orsaksfaktorer till cancerns oerhörda ökning!

Den som har en genetisk disposition för en viss form av cancer behöver alltså inte få cancer – om inte miljöfaktorer gör att den genen s.a.s. aktiveras. Även om jämförelsen haltar en smula, så kan man se analogin med alkoholberoende. Det finns faktiskt en genetisk variant, som ökar risken för alkoholism – men jag tror ingen kan påstå, att någon som aldrig utsatt sig för miljöaspekten alkohol blivit alkoholist.

Sammanfattningsvis kan man alltså med viss rätt påstå, att Adolf Hitler fortfarande tar livet av folk i hela världen. Men nu gör han det inte med hjälp av sin armé eller med gas i sina utrotningsläger. I dag dör människor varje dag i cancer, därför att han en gång startade ett krig, som fick tyskspråkig forskning att betraktas med misstro. I dag har han i stället god hjälp av cyniska och giriga läkemedels- och livsmedelsbolag, korrupta myndigheter och felutbildade läkare.