26. okt, 2017

Måste Berra dö?

För tre år sedan fick jag veta, att jag skulle dö om några månader i min cancer (skivepitelcancer med spridning till lymfan). Detta besked fick jag sedan jag vägrat gå med på ett mycket omfattande (och handikappande) kirurgiskt ingrepp, med efterföljande strålning/cellgiftsbehandling.

När jag förklarade, att jag i stället skulle ändra min kost till ketogen sådan (mycket naturligt fett och minimalt med kolhydrater) och ta tillskott av vitaminer och mineraler, så blev jag i princip idiotförklarad. Inget annat än operation skulle kunna rädda mitt liv. Den kirurg som skulle operera ringde privat hem till mig och talade om hur galen jag var. Men jag stod på mig.

Nu har man vid de fyra senaste undersökningarna inte sett något spår av cancer hos mig – och har ingen förklaring till detta. Men man påstår, att det absolut inte kan ha något att göra med min kost och mina kosttillskott!

Under de senaste åren har jag nu upplevt, hur fler i min närhet med olika former av cancer blivit friska med min enkla metod – däribland några i palliativt stadium, där läkarna givit upp.

Var och varannan dag kan jag nu läsa i tidningarna om kända och okända människor, som dömts till döden av läkare. När operationer inte kunnat genomföras, så gör man oftast INGENTING. Detta är fruktansvärt! I de flesta fall skulle patientens liv kunna förlängas dramatiskt med enkla åtgärder – ibland kunde de botas helt från sin cancer! Men läkarna tycks helt omedvetna om detta! De verkar tro, att tumören ÄR CANCERN! Helt fel! Cancer är en systemsjukdom, som berör hela kroppen, och såväl tillkomsten av cancern som botandet kan ske via magen – alltså genom vår kost.

Den tyske professorn Otto Warburg fick Nobelpriset i medicin 1931, och redan flera år tidigare hade han påvisat cancercellernas avvikande metabolism, som gör dem extremt beroende av socker. De kan inte skapa energi genom att som vanliga celler ”förbränna” glukos med hjälp av syre. Deras mitokondrier är defekta och därför hänvisade till fermentering av glukos, vilket är en mer primitiv och ineffektiv metod. Det betyder att cancerceller behöver kanske 20 ggr mer glukos än vanliga celler. Detta tycks nu läkarna ha glömt, eller bortser från detta faktum – trots att man använder sig av just ”Warburgeffekten” vid diagnosticering av cancer med s.k. ”PET-skanning”.

Det första råd man skulle ge en cancerpatient är självklart att undvika allt socker och andra ”snabba kolhydrater”. I stället matas de i dag även på onkologiska kliniker med kolhydratspäckad mat! Det är lika illa som att mata diabetespatienter med socker!

Det som botat mig – och alltså flera andra i min omgivning – från cancer är, förutom den fettrika och sockerbefriade kosten, tillskott av D-vitamin, C-vitamin, B-vitamin – samt jod, selen, magnesium och zink. Samtliga dessa ämnen tycks cancerpatienter ha brist på. Dessutom har jag ätit gurkmeja, ingefära och bittra aprikoskärnor – samtliga produkter med sedan länge kända anticanceregenskaper.

Men så vitt jag förstår får cancerpatienter nästan aldrig några kostråd. Detta är fullkomligt absurt – och strider i högsta grad mot den Hippokratiska eden.

I dag kunde man läsa i Dagens Nyheter om 78-årige Bertil Gustafsson, som redan den 22 maj i år fick diagnosen cancer i bukspottkörteln. Inte förrän den 3 augusti kunde han opereras – och då sades cancern redan vara så spridd att den inte gick att avlägsna kirurgiskt. Nu går han alltså i princip bara hemma och väntar på att dö. I högsta grad upprörande!

Om han redan vid diagnostillfället hade fått rådet att lägga om sin kost och börja med de kosttillskott jag använt, så är det möjligt att han aldrig behövt opereras. Tusentals människor världen över blir cancerfria på detta enkla sätt – men de flesta läkare ignorerar detta och framhärdar i den bisarra uppfattningen att de enda metoder som hjälper mot cancer är kirurgi, strålning och cellgifter. Detta är en hela tiden pågående skandal, som dagligen kostar människor livet!

Det finns också sedan åtminstone hundra år ett avsevärt antal enkla och biverkningsfria speciella metoder som botar cancer, men eftersom de stora läkemedelsbolagen inte kan ta patent och tjäna grova pengar på dem, så gör de allt för att hindra att den kunskapen sprids – och läkarna tycks agera som dessa företags agenter och cementera uppfattningen att just kirurgi, strålning och cytostatika är det enda som hjälper. Allt annat betraktas som kvacksalveri!

Nu kommer väl sannolikt aldrig Bertil Gustafsson att nås av dessa rader – och även om så skulle vara fallet, så är det förstås möjligt att det nu redan är för sent. Men det är oerhört sorgligt och smärtsamt, om han skall behöva dö utan att ens få veta, att det finns alternativa metoder att bota cancer.

Ett konkret exempel på det jag talar om: En mig närstående kvinna hade för fem år sedan cancer i bukspottkörteln, med metastaser i levern och en njure. Läkarna förklarade att de inget kunde göra, och kvinnan skrevs in i det palliativa teamet på hemorten – med smärtlindring som enda behandling i väntan på den oundvikliga döden. Efter intag av rejäla doser D-vitamin (6000 IE/dag) och 5 ggr 15 ml kolloidalt silver dagligen var hon snart cancerfri – och hon lever fortfarande efter fem år! Och läkarna verkar närmast ointresserade!

Vad är det för fel på våra läkare? De är ju bevisligen oerhört skickliga på att rädda liv i akuta situationer, vid olyckor, hjärtinfarkter etc. Men när det gäller s.k. kroniska sjukdomar tycks tankeförmågan avstanna på det mest märkliga sätt!