22. jul, 2017

Om botande/förebyggande av cancer

Människor dör varje dag i cancer. I USA ökar dödstalen hela tiden och är nu ca 1600 dagligen. Enligt Socialstyrelsens officiella statistik har också i Sverige cancerincidensen stadigt ökat sedan 1970, och år 2014 fick här 60 524 människor en cancerdiagnos. (Antalet diagnosticerade tumörer har de senaste två decennierna årligen ökat med 2,4 % för män och 2 % för kvinnor).

Många av dessa cancerfall skulle kunna räddas med ganska enkla metoder – om inte skolmedicinens representanter så effektivt förhindrade detta. Det är också en sorts desperat ursinne över det här förfärliga förhållandet, som får mig att ägna orimligt mycket tid åt att försöka upplysa om det som hela tiden pågår…

Man kan ibland bli överens om att människans genom i dag är exakt detsamma som det var för ett halvsekel sedan, då nuvarande explosiva utveckling av cancer i vårt samhälle inleddes, medan däremot vår livsstil, våra matvanor och andra miljöaspekter dramatiskt förändrats under samma tid. Då kan man också förledas att tro, att man även borde kunna bli överens om, att våra gener inte rimligtvis kan vara den PRIMÄRA ORSAKEN till ökningen av cancerincidensen. Man behöver ju inte precis vara någon Einstein för att begripa det! Men till min oerhörda förvåning hävdar många ändå med emfas att man självklart måste söka ”cancerns gåta” i våra gener! Efter sådana uttalanden är förstås enligt min mening allt resonemang på logisk grund egentligen omöjligt! Men jag kämpar vidare, med en dåres envishet.

Några är uppenbarligen bekanta med fenomenet epigenetik, och jag kan kanske föreställa mig, att man s.a.s. bakvägen via detta begrepp kan komma in på tanken om en genetisk orsak till cancer. Men man måste ju ha klart för sig, att de epigenetiska processerna naturligtvis bara är en mellanliggande variabel, och att miljöaspekter (gifter, strålning, kost etc.) också där är den primära anledningen till att vårt DNA kan komma att uttryckas på ett avvikande sätt (eller har jag missförstått något?).

En helt annan sak är sedan förstås att man teoretiskt kan tänka sig att BOTA uppkommen cancer med genetiska verktyg. Men tyvärr har ju de teoretiska modellerna för detta inte i någon större utsträckning resulterat i praktiska tillämpningar, även om vissa framsteg gjorts. Men om man ENBART inriktar sig på den metoden, så innebär det ju att man helt ger upp tanken på att FÖREBYGGA cancer (om man inte på fullt allvar tänker ge sig in på att genetiskt förändra människan och skapa ”en ny ras” – Gud förbjude!).

Som det nu är tycks skolmedicinen och motsvarande forskning aktivt motarbeta alla enkla metoder för att förebygga och bota cancer, och man har i stället gett sig in på en onödigt komplicerad, dyr och resurskrävande väg – som dessutom oftast är plågsam och ineffektiv. Självklart skapar ju detta oerhörda möjligheter för de stora läkemedelsföretagen – som redan i dag tjänar massor av miljarder på traditionell cancerbehandling. Men att medvetet bara åse hur mängder av människor får genomlida cancer – och ofta dö av sjukdomen under gräsliga plågor – för att hjälpa nämnda företag tjäna pengar, det är väl ändå väl cyniskt!

Att låta folk få cancer, för att sedan erbjuda dem långvarig och dyr medicinering är förstås en våt dröm för vilken ”Big Pharma-chef” som helst. Att däremot på ett enkelt sätt förebygga sjukdomen kan ju i stället betyda katastrof för investerare och aktieägare i dessa företag – om den kunskapen skulle spridas. Det är självklart också därför som nämnda företag varje år satsar betydligt mer pengar på att muta och vilseleda läkare, forskare och myndigheter än på seriös forskning (vilket går att konstatera via företagens egen ekonomiska redovisning). Därför kan också en så obetydlig människa som jag möjligen upplevas som hotfull, när jag försöker informera om, att en enkel kostintervention med vissa tillskott av vitaminer och mineraler faktiskt kan både förebygga och t.o.m. bota cancer.

En anledning till att jag ser den enkelspåriga inriktningen på genetiska lösningar av problemet cancer som oerhört tragisk, är också det faktum att man då tycks förbigå (eller bara blunda för) enkla kliniska fakta. Av de läkare jag träffat (och det har hunnit bli ett antal) har ingen t.ex. varit medveten om, att nästan alla cancerpatienter har brist på ett flertal mikronutrienter (metaller, spårämnen, vitaminer mm). Det gäller framför allt jod, zink, selen och magnesium, liksom C- och D-vitamin – men även några andra. Anledningen till detta tragiska förbiseende är förstås också, att dagens läkare knappt har någon som helst utbildning i kost och nutrition. Enligt en undersökning 2014 av samtliga universitet och högskolor inom EU som utbildar läkare, så låg Sverige i bottenskiktet med i genomsnitt 12,5 timmars undervisning i dessa ämnen. Fullkomligt häpnadsväckande!

När det gäller förhoppningar på en enkel genteknisk terapi som botar cancer, så tror jag tyvärr också att den fortfarande är ganska avlägsen. Inte ens när det gäller sjukdomar som blödarsjuka och cystisk fibros har man hittills varit särskilt framgångsrika – trots att det där tycks handla om en enda ”felaktig” gen. Tekniken är komplicerad, och de riskfria och effektiva kliniska tillämpningarna låter vänta på sig.

Olika former av ”immunterapi” mot cancer har däremot faktiskt på sistone visat sig framgångsrika, och kan möjligen snart bli standardbehandlingar mot vissa cancerformer. Men de är ändå inte tekniskt helt enkla. Dilemmat är bl.a. att cancerceller faktiskt i något avseende är ”kroppsegna”, varför immunförsvaret har svårt att urskilja dem bland övriga celler. Problemet är alltså dels att förhindra att ett överaktivt immunförsvar angriper friska celler (som t.ex. vid diabetes typ 1, då de insulinproducerande betacellerna slås ut) – och dels att få det att ”bekämpa” just cancercellerna. Ett intrikat problem!

Men tanken att s.a.s. ”boosta” immunsystemet genom att helt enkelt erbjuda kroppen precis de byggstenar som behövs för ett optimalt fungerande immunförsvar, verkar ännu inte ha dykt upp hos forskarna. Det är sannolikt den formen av ”kvacksalveri” jag själv sedan en tid ägnar mig åt med min ändrade kost och mina kosttillskott.

Det är i alla fall en framgång, att man nu inom skolmedicinen äntligen tycks ha förstått, att immunförsvaret är en väsentlig del också i bekämpandet av cancer! Tidigare har man ju bara hånfullt avvisat sådana tankar. Man tycks ha betraktat cancer som en så avvikande och ”magisk” sjukdom, att det vanliga immunförsvaret inte skulle kunna ha någon betydelse.

Ett annat sätt att ge en sorts ”turboeffekt” på immunförsvaret är med hjälp av det nya medlet GcMAF (Globulin component Macrophage Activating Factor). Det verkar kunna aktivera våra makrofager, så att dessa kan identifiera och ”äta upp” även cancerceller. Men där tycks skolmedicinen mobilisera alla sina resurser för att misstänkliggöra (och helst förbjuda) denna produkt. Om GcMAF verkligen fungerar (som mycket tyder på), så skulle en rad sjukdomar därmed kunna botas – och ett avsevärt antal traditionella farmaceutiska preparat plötsligt bli onödiga. Katastrofalt inkomstbortfall för läkemedelsbolagen i så fall!

En annan metod som faktiskt visat sig framgångsrik mot vissa cancerformer är förstås stamcellsimplantat. Men även där handlar det om en komplicerad och dyr process, där bl.a. patientens immunförsvar under en period är närmast helt utslaget och risken för infektioner är betydande. Uppföljning av denna behandlingsform har också visat att metoden inte är riskfri. Och den är så resurskrävande och dyr att man inte gärna ”kostar på” patienter över 65 år denna behandling.

Ett viktigt konstaterande i sammanhanget: Med hjälp av ett selektivt urval av fakta kan man lätt skapa verklighetsfrämmande teorier om det mesta. Om man har modet att regelbundet konfrontera dessa mot en empirisk verklighet, så kan man ändå långsiktigt bibehålla kontakten med ”verkligheten”. Då händer det självklart också ibland att teorierna faller ihop som korthus. Och detta är ju litet av definitionen på sann vetenskap – att man hela tiden testar sina teorier/hypoteser och inte snabbt förvandlar dem till axiom, som inte längre behöver bevisas. Men om man i stället kategoriskt avfärdar allt som inte stämmer med ens egen teori (verklighetsuppfattning), så kan man förstås fortsätta att leva i sin falska värld under lång tid. Fast då handlar det inte längre om vetenskap – utan snarare om religion, tro och dogmer. Historien är fylld av sådana exempel. Några av de mest uppenbara i nutid är t.ex. kolesterolhypotesen och föreställningen att naturligt mättat fett skulle vara hälsovådligt. Och det allra märkligaste är väl idén om att kosten skulle sakna betydelse för vår hälsa – åtminstone när det gäller cancer… (Vilket några läkare ihärdigt försökt övertyga mig om).

En anledning till obenägenheten att ändra uppfattning i viktiga frågor (förutom prestige, och ekonomiska intressen) är också det som vi beteendevetare kallar ”kognitiv dissonans”. Det handlar något förenklat alltså om den ångest som uppstår, när hjärnan utsätts för motstridiga perceptuella budskap via våra sinnen. När vi då har svårt att få ihop en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, så använder vi oss av olika psykologiska försvarsmekanismer. En av dessa är att helt enkelt förneka det som inte stämmer med vår etablerade uppfattning. Den ångest som kan uppstå i detta sammanhang är oerhört stark. Det finns de som tar livet av sig för att undkomma den. Med vardagligt språk skulle man också kunna uttrycka det som att ”man hellre dör än att man erkänner att man haft fel”.

Mark Twain var en författare med goda insikter i människonaturen. De följande, berömda orden från honom är särdeles träffande och handlar delvis just om denna företeelse – ”Det är lättare att lura folk än att övertyga dem om att de blivit lurade”.

Bland det mest upprörande, när det gäller just cancer, är de gånger läkarna meddelat att man inget mer kan göra och att patienten med 100 % -ig säkerhet kommer att dö inom mycket kort tid – och att läkarna då aktivt hindrar anhöriga att försöka med någon alternativ metod! Jag känner till flera sådana fall. Men jag förstår läkarna. Om patienten plötsligt skulle bli frisk med hjälp av en alternativ metod, så riskerar ju deras skolmedicinska världsbild att rasa (fast chansen efter traditionell behandling är förstås oftast mycket liten). Men uppenbarligen är läkarnas möjlighet att få behålla sin uppfattning och sin självkänsla i dessa fall viktigare än patientens liv.