14. feb, 2017

Hur kan någon tro att vår föda helt saknar betydelse för hälsan?

Nyligen gick en fantastisk människa ur tiden, läkaren och professorn i internationell hälsa, Hans Rosling. Han var engagerande, entusiasmerande och kunnig, och med förödande pedagogisk skicklighet kunde han avslöja myter och sätta en del ”viktigpettrar” på plats med konkreta fakta och föredömligt visualisera sina idéer. Enligt samstämmiga uppgifter var han också en självuppoffrande och hängiven person, och han satsade verkligen allt för att upplysa världen om vissa uppenbara fakta, som inte beaktats av media och beslutsfattare. Denna fantastiska person avled nu i cancer – enligt uppgift cancer i bukspottkörteln - som är en av de mest dödliga cancerformerna…

Att en läkare och professor av hans kaliber skulle vara genuint okunnig i ämnet cancer och dess behandling förefaller bara alldeles för orimligt. Men när man på Avanzas blogg läser ekonomen Claes Hembergs beskrivning av ett uttalande från denne minst sagt världsberömda auktoritet på hälsoområdet, så blir man förfärad. Antingen är citatet falskt, eller så använde han aktuell sockerdryck för att påskynda cancerns förlopp och dö så snart som möjligt. Att han skulle vara helt omedveten om professor Otto Warburgs forskning från 1920 talet (Nobelpriset i medicin 1931) förefaller bara alltför otroligt. Warburg visade med sin forskning att cancerceller genom sin avvikande metabolism är extremt beroende av kolhydrater, och det betyder att en dryck som Coca Cola är rena gödningen för cancer och riskerar att skapa en optimal miljö för cancercellers liv och tillväxt.

Här är citatet från nämnda blogg (Det förefaller handla om ett telefonsamtal):

”När cancern nådde honom behöll han ändå sin skarpa blick: ’Nu kan jag äntligen dricka Coca-cola utan att skämmas. Jag behöver varje sockerkorn i den. Men jag visar inget för barnbarnen, jag dricker ur vanliga blåa plastflaskan. Men nu måste jag sluta prata. Vi ska göra en elbil till sonsonen’ ”

Av en händelse har jag på nära håll sett ett annat fall av cancer i bukspottkörteln. Det handlade om en kvinna i samma ålder som ovan nämnde professor. Hon hade dessutom metastaser i levern och i en njure. Läkarna förklarade att man inget kunde göra, och hon skrevs in i palliativa teamet på hemorten. Det var förstås endast smärtlindring och psykologiskt stöd som gällde i väntan på den oundvikliga döden (som förväntades inträffa efter någon månad). Men efter att ha börjat med intag av kolloidalt silver – 5 ggr 15 ml per dag – och rejäla doser D-vitamin (6000 IE per dag) försvann cancern efter hand. Kvinnan kunde skrivas ut från palliativa teamet, och hon lever fortfarande efter fem år! Tilläggas bör kanske att nämnda behandling skedde utan läkarnas vetskap – samt att dessa läkare efteråt inte visat minsta intresse för det remarkabla tillfrisknandet…

När jag här om kvällen (170213) såg TV-programmet ”Vetenskapens värld” blev jag närmast chockad. I programmet raljerar man om Hans Roslings ointresse för mat, och förhållandet att han närmast tycks ha koketterat med detta. När andra åt ordentligt kunde han köpa någon pizza för att stilla sin hunger ”och han kunde sitta och knapra sockerbitar för att hålla sig i gång”…

Fattar de i programmet verkligen inte vad de säger? Mot bakgrund av den hundraåriga kunskap som finns om cancer, så förefaller Hans Roslings död i sjukdomen fullständigt begriplig – eller i alla fall inte som något mysterium! Fanns det verkligen ingen läkarkollega i Hans Roslings närhet, som kunde ha informerat honom om relationen socker-cancer?

Det är ett märkligt fenomen att modern medicinsk vetenskap inte tycks kunna förstå det enkla sambandet mellan kost och hälsa! Man satsar varje år massor av miljarder på forskning om nya läkemedel och nya avancerade tekniska lösningar på medicinska problem – men nästan ingenting på forskning om kost och nutrition! Och inte nog med det; man tycks välja att medvetet bortse från de kunskaper och erfarenheter som redan finns om dessa enkla samband!

Kanske är effekterna också särskilt dramatiska just när det gäller cancer. Men läkarna tycks ha uppfattningen att cancer är en sådan hemskt sjukdom att något så banalt och enkelt som vad vi äter inte kan ha någon betydelse. Så utomordentligt fel tänkt!

Jag har också själv på nära håll upplevt denna häpnadsväckande inställning hos ett flertal läkare. Jag fick min cancerdiagnos våren 2014, och efter ett mindre kirurgiskt ingrepp fick jag snart veta, att detta måste följas av en mycket omfattande operation, med efterföljande strålning och/eller cellgiftsbehandling, eftersom det fanns cancer kvar i kroppen. Läkarna förklarade enhälligt, att om jag inte genomgick den föreslagna behandlingen, så skulle jag vara död inom några månader. Men nu hade jag hunnit ”läsa på” och vägrade. I stället började jag med en kraftigt kolhydratreducerad kost, och kosttillskott i form av ett antal vitaminer och mineraler. Ansvarig kirurg ringde vid två tillfällen hem till mig och talade om för mig vilken idiot jag var (fast han använde inte just det ordet) – och att kosten absolut inte hade minsta betydelse för utvecklingen av min cancer.

Efter ultraljudsundersökningar var tredje månad tvingas man nu sedan en tid konstatera, att det inte längre går att se några tecken på cancer i min kropp. Men läkarna är så fångna i sin galna övertygelse att de faktiskt ändå påstår att denna utveckling är omöjlig – trots att de ser mig levande och frisk framför sig. Och även om de ändå till nöds måste erkänna faktum (de har inte förmått sig uttala detta än), så tycks de vara till 100 % säkra på att mitt tillfrisknande inte har något med min kost att göra. Vad skulle det annats vara? Jag har verkligen inte fått någon annan behandling!

Att flera i min närmaste omgivning med andra former av cancer botats med samma metod (och tusentals runt om i världen) tycks inte ett ögonblick förändra läkarnas inställning.

Enligt min mening är deras uppfattning fullständigt ”ovetenskaplig” och strider mot allt sunt förnuft. Och ändå verkar just detta sätt att se på begreppet cancer tyvärr vara helt dominerande inom skolmedicinen! Det är minst sagt förfärligt!

Några som jublar är förstås de stora läkemedelsbolagen, som varje år tjänar många miljarder på traditionell behandling av cancer (och behandling av den behandlingens biverkningar). Dessa företag är förstås också de som i avgörande grad bidragit till skolmedicinens nuvarande inställning.

Många skulle behöva ta del av följande lilla film: https://www.facebook.com/LorieJohnsonCBN/videos/981850218570443/?pnref=story