6. jan, 2017

Feltänkt?

Om man försöker ta del av Socialstyrelsens cancerregister för att få veta hur förekomsten av cancer utvecklats sedan registret tillkom (1958), så drunknar man i statistiska teknikaliteter, etiska överväganden, information om hur registret kan användas i forskning, mm, mm… Men direkta statistiska uppgifter om hur cancersjukdomarna ökat dramatiskt under den tid registret funnits, söker man förgäves efter. Även i Socialstyrelsens publikation ”Cancer i siffror” undviker man sorgfälligt att redovisa cancern över tid. Man exekverar i presentation av olika cancerformer, indelning i årsklasser, presentation av ”femårsöverlevnad”, mm, mm. Men, som sagt, någon beskrivning av hur cancersjukdomen generellt ökat dramatiskt det senaste halvseklet får man leta förgäves efter. Och jag kan förstå det. Om man i svart på vitt enkelt skulle kunna utläsa den närmast explosiva utbredningen av cancer (och andra kroniska sjukdomar) under det senaste halvseklet, så skulle nuvarande forskningsinriktning obarmhärtigt avslöjas som ineffektiv – för att uttrycka sig mycket milt!.

Man VET naturligtvis, att människans genetiska uppsättning inte förändrats det minsta under perioden (för det krävs hundratals – kanske tusentals – generationer). Man VET också, att vår miljö, livsstil och våra kostvanor däremot förändrats DRAMATISKT under denna tid. Men med den egendomliga logik som tycks frekvent förekommande inom den medicinska forskningen väljer man att i stort sett koncentrera all cancerforskning på GENETISKA faktorer! Däremot tycks man i stort sett helt bortse från miljöaspekter (förutom rökning, asbest och några andra alltför uppenbara miljöfaktorer i sammanhanget). Och kosten – som varje normalbegåvad människa borde inse är högst väsentlig för vår långsiktiga hälsa generellt – verkar man totalt intresserade av. När jag frågade min kirurg om varför han inte givit mig några kostråd, sedan jag drabbats av cancer, var hans indignerade motfråga: ”Hur kan du någonsin tro, att cancer har något med kosten att göra?”

Det hela får en osökt att tänka på historien om den man som tappat sin nyckel och letade efter den i en gatlampas sken. En förbipasserande frågade, om han verkligen tappat nyckeln där. Svaret blev nej. Han hade tappat nyckeln på ett ställe långt utanför gatlampans ljuskrets. Men varför letar du inte där du tappat nyckeln då? Därför att där är det mörkt, så jag skulle aldrig se den.

Dags att vakna upp kanske – och börja leta där man ”tappat nyckeln”…