22. okt, 2016

Några ord om ett Nobelpris

Följande har till synes naturligtvis mycket litet med kost-hälsa att göra – men demonstrerar ändå ganska tydligt varför det ser ut som det gör i världen, även beträffande hälso- och sjukvård…

Redan för några dagar sedan skrev jag om varför jag inte trodde att Bob Dylan kommer att ta emot Nobelpriset – och förklarade varför. Det hela är förstås tämligen ointressant i sig, men det ger – som sagt - faktiskt en del av förklaringen till att det ser ut som det gör i världen. Anledningen till detta är – enligt min uppfattning – vår eminenta oförmåga att betrakta världen och människorna från något annat perspektiv än vårt eget, och att förstå hur andra tänker och känner (en sorts kollektiv störning inom autismspektrat). Läkarna har genom sin (av Big Pharma styrda) utbildning bibringats uppfattningen att mediciner är lösningen på nästan alla hälsoproblem. Eftersom de är medlemmar i den stora, prestigefyllda och i samhället högt värderade gruppen ”läkare” eller ”medicinskt sakkunniga”, så blir också deras perspektiv till ytterlighet befäst och förstärkt. Endast ett fåtal är starka nog att kliva ner från sina höga hästar för att få ett annat (och mer jordnära) perspektiv. Detta har tyvärr medfört att de flesta ”naturliga” botemedel är bannlysta, och att man i stort sett betraktar vår kost som oväsentlig – en uppfattning som bl.a. medfört att sjukdomar som diabetes och cancer på senare år ökat dramatiskt.

När det sedan gäller detta med Nobelpriset, så tillhör förstås hela Svenska Akademin också en minst lika prestigefylld grupp som läkarna – och att någon inte alldeles självklart skulle ta emot ett Nobelpris med stor och innerlig tacksamhet ingår nog över huvud taget inte i deras föreställningsvärld. Men om de i akademin som säger sig ha följt Dylan och hans skapande under många år ändå har lyckats undgå det mest väsentliga i hans verk och hans personlighet, så får det väl för en utomstående närmast betraktas som ett mirakel. Fast framför allt måste det nog ses som en bekräftelse på hur ”enögd” man kan bli, när ens uppfattning i något avseende hela tiden bekräftas och förstärks av den grupp man tillhör – i synnerhet om den gruppen består av kollegor som är högt kvalificerade, högt aktade och närmast oemottagliga för kritik (när det gäller deras profession).

Om inte denna ”enögdhet” uppstått, så skulle våra läkare för länge sedan kunnat inse, att maten är långt effektivare för att förebygga och bota sjukdomar än vad kemiska preparat någonsin kan bli. Och i Svenska Akademin skulle man ha förstått, att det för Bob Dylan måste vara närmast psykologiskt omöjligt att stå och buga för kungen och ta emot ett Nobelpris.