9. okt, 2016

Varför sprids inte kunskapen?

Jag är inte läkare, och jag skall därför inte ge råd om cancerbehandling. Jag kan inte heller påstå, att alternativa behandlingsformer kan bota alla med olika former av cancer – eller att skolmedicinens metoder aldrig fungerar. Däremot kan jag med bestämdhet säga, att jag själv och väldigt många andra har blivit av med sin cancer genom att undandra sig skolmedicinens brutala behandlingsmetoder och använda sig av mycket skonsamma och effektiva alternativa behandlingar. Se några exempel på sådana - inkl. min egen metod - här: http://www.svaradoktorn.se/426070622

Det är också helt klart, att det sedan mycket länge funnits kunskaper om enkla och effektiva sätt att förebygga och bota cancer. Man kan förstås undra varför den kunskapen inte tränger fram och används i större utsträckning – och att den t.o.m. kraftigt motarbetas.

Här är några tänkbara orsaker:

De etablerade behandlingarna mot cancer (kirurgi, strålning och cellgifter) omhuldas varmt av läkarkåren. Det är ju vad läkarna under sin utbildning fått lära sig, och de tycks ha bibringats uppfattningen att alla andra behandlingar är ”kvacksalveri”. Den sistnämnda – cellgifter - innebär också astronomiska inkomster för de stora läkemedelsföretagen – som även har motsvarande resurser för att effektivt kunna motarbeta alla alternativa behandlingsformer, och metoder för att förebygga sjukdomen. Deras utgifter för köpta myndigheter, läkare och och forskare ses bara som en normal ”omkostnad” – vilket många avhoppare från den industrin vittnat om. Ändå tycks summan anmärkningsvärt nog vara större än den de lägger ner på sin forskning!

För någon vars anhöriga avlidit efter traditionell behandling är det förstås en alldeles outhärdlig tanke att denna kunnat vara i livet och fri från cancer med hjälp av en enkel alternativ behandling. Därför kan man inte ta till sig sådan kunskap, utan blir i stället en ihärdig förespråkare för den traditionella behandlingen. Ofta kan man också berätta hur fantastiskt väl bemött man blivit av personalen på aktuellt sjukhus – vilket förstås för det mesta är alldeles sant. Personalen ”på golvet” gör enastående insatser på det sättet.

Även för den vars anhöriga överlevt men blivit allvarligt handikappad för livet blir insikten lika svåruthärdlig. Man MÅSTE helt enkelt tro, att ens anhöriga fått den absolut bästa möjliga vården. Vem skulle stå ut med tanken att t.ex. ens barn avlidit eller blivit allvarligt handikappat – därför att man inte kunnat se till att barnet fått en vård som kunnat hjälpa utan skadeverkningar?  Det FÅR bara inte vara sant att sådan vård faktiskt finns!

Den som själv genomgått en traditionell behandling – ofta med svåra plågor och umbäranden, och överlevt – kan på samma sätt ha svårt att acceptera kunskapen om att dessa plågor kunnat undvikas med en enkel alternativ behandling. Det skulle ju innebära att man plågats alldeles i onödan! En sådan insikt blir psykologiskt omöjlig att ta till sig. Även i sådana fall blir man ofta en kraftfull ambassadör för traditionell behandling. Tanken att man hade kunnat botas av en enkel alternativ behandling blir totalt outhärdlig och omöjlig att acceptera!

Ovanstående psykologiska orsaker bidrar sannolikt i hög grad till att man än i dag kan fortsätta med traditionell, plågsam, och ofta ineffektiv och skadlig behandling mot cancer – och avfärda hundraåriga kunskaper om alternativa, effektiva och biverkningsfria alternativ. Det innebär också att man år efter år kan fortsätta att satsa miljarder på forskning om traditionell behandling – och knappt offrar en krona på att undersöka alternativa behandlingsformer…