20. sep, 2016

Läkarnas historiska motvilja mot nya kunskaper

I dag ägnar sig Livsmedelsverket, Läkemedelsverket och en majoritet av läkarkåren åt att förklara hur farligt kolloidalt silver är - trots att detta fantastiska medel är helt ofarligt och tar kål på såväl bakterier som virus, svamp, amöbor och andra sjukdomsalstrande mikrober. Detta "silvervatten" borde vara rena drömmen i en tid då överanvändning av traditionella antibiotika skapat en situation där multiresistenta bakterier börjar bli ett hot mot allas vår hälsa. I stället idiotförklarar man oss som använder det - med fantastiskt gott resultat. Jag kommer osökt att tänka på läkarkårens reaktion, när man fick veta hur man enkelt kunde bota skörbjugg...

Om skörbjugg

För några århundraden sedan var det inte ovanligt att långvariga marina expeditioner – militära eller civila – blev riktiga tragedier, eftersom hela fartygsbesättningar kunde dö i skörbjugg. Mellan åren 1600 och 1800 förlorade bara det brittiska imperiet mer än en million (!) sjömän i denna sjukdom.

Frans I av Frankrike sände 1534 ut Jaques Cartier (1491 – 1557) för att söka efter guld och finna en västlig sjöväg till Indien. Vintern 1535 blev Cartiers fartyg infruset i Saint Lawrencefloden i Canada. Efter en tid hade 25 av fartygets 110 besättningsmän dött av skörbjugg, och av de övriga var många så sjuka att man inte trodde att de skulle överleva. En av Irokesindianerna som höll till i närheten kom då med en brygd som framställts av tujaträdets bark – och inom kort var samtliga besättningsmän friska.

Cartier förde förstås loggbok enligt flottans reglemente och antecknade noggrant vad som hade hänt. När han sedan kom tillbaka till Europa överlämnade han sina detaljerade anteckningar till de medicinska auktoriteterna inom marinen och räknade med att den franska flottan därefter skulle ha löst det gigantiska problemet med skörbjugg… Men ”höga vederbörande” fann det helt uteslutet att några ”primitiva vildar” i Canada skulle vara i besittning av medicinska kunskaper, som var bättre än deras egna, så man bortsåg helt från Cartiers information och gjorde inte några som helst försök att följa upp den information de fått…

Botemedlet mot skörbjugg (C-vitamin) var alltså känt – och rapporterat till de europeiska myndigheterna – redan 1535, men på grund av de franska läkarnas arrogans och brist på intresse, så kom det att ta ytterligare mer än 200 år innan kunskapen började tillämpas! Och under tiden fortsatte denna sjukdom att skörda hundratusentals sjömäns liv världen över!

Läs mer om "vetenskapens tröghet" här: http://www.svaradoktorn.se/425427075