16. jun, 2016

Italienare och italienare

Om man håller sig inom den etablerade medicinens paradigm, så kan man hinna ta livet av folk med egna oprövade metoder och komma långt inom ”läkekonsten” – innan man blir avslöjad. Man kan också få hela det skolmedicinska etablissemangets stöd in i det sista. Ett enastående exempel är förstås Dr Paolo Macchiarini.

Om man däremot använder sig av ”kontroversiella metoder” och bevisligen botar mängder av cancerfall med något så löjligt enkelt (och ofarligt) som injektioner av bikarbonat, så blir man förhånad och förföljd av detta etablissemang – och kan slutligen bli av med sin läkarlegitimation. Ett exempel är Dr Tullio Simoncini.

Eftersom båda är italienare, så kan man vad jag förstår inte skylla de olika utfallen på ”etnisk eller nationell diskriminering”. Men det är uppenbart, att man så länge man håller sig något så när inom skolmedicinens ramar, så kan man skada patienter allvarligt utan risk för påföljd (åtminstone under en viss tid). Om man däremot söker sig andra vägar – och räddar livet på sina patienter, så är risken att bli av med sin legitimation betydande.

Det har också under många år t.ex. funnits ett antal säkra och effektiva botemedel mot cancer, vilka ofta resulterat i att deras utövare åtalats och dömts för ”användande av icke godkända läkemedel” – samtidigt som skolmedicinen sagt sig kämpa för att ”lösa cancerns gåta” och under den ”kampen” ofta med sina behandlingar allvarligt misshandlat cancersjuka (ibland med dödlig utgång).