Vad är ketogen kost - och vad är den bra för?

(Se också "Natur eller kemi" och "Epilepsi").

Direktlänkar:

 http://www.svaradoktorn.se/426374782 

resp. http://www.svaradoktorn.se/425558535

De flesta har förmodligen aldrig stött på begreppet ”ketogen kost”, och märkligt nog tycks inte ens de som är verksamma inom vården vara bekanta med det.

Med ketogen kost menar man i praktiken en diet som innehåller extremt litet kolhydrater (socker och stärkelse) men mycket fett och bara nödvändig mängd proteiner. Begreppet ”ketogen” kommer från ”ketos”, ett kroppsligt tillstånd, som i första hand uppträder vid svält och fasta, men som alltså även kan uppnås med en strikt kolhydratreducerad kost – utan att man behöver svälta. Enkelt uttryckt kan man säga, att ketos innebär att kroppen i hög utsträckning övergått från sockerdrift till fettdrift. Det betyder att levern börjar producera ”ketoner”, vilka för de allra flesta av kroppens celler kan utgöra ett utmärkt bränsle i stället för den glukos de vanligen får sin energi från.

Det har visat sig, att en ketogen kost kan ha dramatiskt positiva effekter för hälsan. Framför allt gäller detta för dem som lider av övervikt, högt blodtryck, diabetes, epilepsi och cancer – men det verkar också gälla för de flesta neurologiska sjukdomar (Alzheimer, Parkinson m.fl.) - liksom för dem med neuropsykistriska funktionsstörningar (ADHD, Asperger syndrom, Tourettes syndrom m.fl.). 

När det gäller just cancer, så tycks modern forskning visa, att ketogen kost kan vara ett bra skydd mot denna sjukdom. Dr Thomas Seyfried har skrivit boken "Cancer as a Metabolic Disease", där han visar att orsaken till cancertumörers uppkomst inte primärt är genetiska mutationer, utan i hög grad kan bero på vår kost. Här finns ett föredrag av honom - textat på svenska: http://www.tv-helse.se/2016/12/01/tom-seyfried-amerikansk-forskare-om-ketogen-kost/

Många påstår att vi absolut måste äta en viss mängd kolhydrater. Framför allt skulle det vara nödvändigt för att vår hjärna skall fungera på ett bra sätt. Detta är helt fel. Vi behöver inte äta ett enda gram kolhydrater (fast i praktiken är det förstås närmast omöjligt att undvika). Det är möjligt att vissa av våra celler behöver en liten mängd kolhydrater (glukos) för att fungera optimalt. Men nu är det så vist anordnat att vi har en funktion i levern som kallas ”glukoneogenes”, och även om vi enbart äter fett och proteiner, så ser denna process till att vi hela tiden har en rimlig och stabil nivå av glukos i kroppen (”blodsocker”).
Men som redan nämnts kan de flesta av våra celler också förbränna ketoner och få sin energi på det sättet. Anmärkningsvärt nog tycks emellertid inte cancerceller ha den förmågan, utan är exklusivt beroende av glukos som bränsle (vilket Nobelpristagaren Otto Warburg visade redan 1924). Detta är sannolikt huvudanledningen till att ketogen kost tycks kunna förebygga cancer – eller t.o.m. bidra till att bota sjukdomen.

Man sammanblandar ofta begreppet ketos – som är ett fullkomligt naturligt och hälsosamt tillstånd – med ”ketoacidos”, som är livshotande och i princip endast förekommer hos människor med diabetes typ 1. Detta tillstånd uppstår vid allvarlig insulinbrist, då halten ketonkroppar blir extremt hög, så att blodet blir ”surt” (lågt PH-värde). Vid fasta eller svält frisätts ketoner s.a.s. under kontrollerade former, och ingen ketoacidos uppstår.

De som påstår att vi MÅSTE äta kolhydrater för att hjärnan skall fungera har en svår bevisbörda. Om hjärnan skulle sluta fungera, när vi svälter eller inte äter kolhydrater, så skulle sannolikt människosläktet för länge sedan ha dött ut p.g.a. ”hjärndöd”, eftersom våra tidigare förfäder förvisso tvingades till fasteperioder, när de inte lyckades fånga något ätbart byte. För övrigt har det också i modern tid funnits folkgrupper som nästan enbart livnärt sig på animalisk föda – utan kolhydrater. Och inte heller de tycks ha besvärats av bristande hjärnfunktioner…

Om det är någon gång vi behöver en väl fungerande hjärna, så är det väl när vi svälter och omgående måste skaffa mat. Det verkar faktiskt också som att hjärnan i stället fungerar mer optimalt med ketoner som bränsle. Man blir i någon mån ”smartare”, när kroppen övergår från socker- till fettdrift och hjärnan måste få sin energi just genom att förbränna ketoner.

Den ketogena kostens historia inom sjukvården

Redan under antiken var fenomenet epilepsi känt, men tycks då ha betraktats som en sorts ”besatthet” eller t.o.m. en ”gudomlig sjukdom”. I sin skriftsamling ”Corpus Hippocraticum” argumenterar Hippokrates (”läkekonstens fader”) mot uppfattningen att epilepsi skulle ha ett övernaturligt ursprung. Han föreslog i stället att man utifrån en sorts rationell och fysisk inställning skulle bota epilepsi med lämplig kost. I nämnda skrifter (avsnittet ”Epidemier”) nämner författaren också fallet med en man som drabbats av epilepsi men botats omgående genom ”fullständig avhållsamhet från mat och dryck”. Och läkaren Erasistratos (ca 304 – 250 f.Kr.) ansåg att epilepsipatienter så snabbt som möjligt och ”utan förbarmande” skulle sättas på svältkur. Även antikens kanske mest inflytelserike läkare, Galenos, som levde några hundra år senare (129 till 199 e. Kr.) ansåg att ”dämpande kost” kunde bota eller åtminstone lindra symtomen vid epilepsi.

De första studierna av fasta som behandling mot epilepsi i modern tid gjordes i Frankrike 1911. Tjugo epilepsipatienter i olika åldrar ”avgiftades” genom att de fick en kalorifattig, vegetarisk kost – kombinerat med perioder av fasta och lavemang. Två av dem förbättrades till en början avsevärt, men klarade sedan inte av att följa instruktionerna med det begränsade födointaget. Kosten förbättrade emellertid patienternas psykiska funktioner – i motsats till vad som skedde med den tidens medicin – Kaliumbromid – något som man så vitt jag förstår numera endast ger hundar med denna sjukdom.

Vid den här tiden uppträdde i USA Bernarr Macfadden som företrädare för ”fysisk kultur” (En sorts motsvarighet till Arne Tammer i Sverige; ”Ge mig en kvart om dagen, och jag skall ge dig en ny kropp” – fast med inriktning på både bodybuilding och hälsosam kost). Macfadden betonade detta med fasta som en metod för att återvinna sin hälsa. En ”lärjunge” till honom, läkaren Hugh Conclin, började behandla sina epilepsipatienter med sträng fasta. Han trodde att de epileptiska anfallen förorsakades av ett gift som utsöndrades från tarmen och spred sig i blodomloppet. Han rekommenderade därför en fasta på upp till tre veckor för att få bort dessa giftiga ämnen (toxiner). Conclin behandlade sannolikt flera hundra patienter med sin ”vattendiet” och påstod att han botade 90 % av de barn han behandlade och 50 % av de vuxna. Senare analys av hans behandlingsresultat visade att ca 20 % av hans patienter uppnådde anfallsfrihet, och 50 % fick vissa förbättringar.

Conclins ”fasteterapi” blev sedan på många håll en etablerad behandling hos neurologer under en period. År 1916 publicerade Dr McMurray en artikel i en amerikansk medicinsk tidskrift, där han hävdade att man med hjälp av fasta, följd av stärkelse- och sockerfri kost hade botat epilepsipatienter sedan 1912.

Den kände endokrinologen H Rawle Gevelin använde en stor del av sin tid för att studera diabetes typ 2, och blev en av de allra första i New York som kom att kliniskt använda insulin. Han publicerade senare studier om behandling av epilepsi med ketogen kost. År 1921 rapporterade han till ”American Medical Association” om sina erfarenheter. Han hade tagit intryck av Conclins arbete och försökte nå samma resultat med 36 av sina egna patienter. Det gjorde han också, trots att han endast följde patienterna en kortare tid.

Fler studier av fasta mot epilepsi gjordes på 1920-talet, varvid man oftast uppgav att de epileptiska anfallen återkom, när fastan avbröts. (behandling med ketogen kost i dag visar i stället att anfallsfriheten består, även efter att patienterna återgått till en mer ”normal” kost).

”Ketogen kost” blev sedan en vanlig ”icke farmakologisk” terapi mot epilepsi, vilken utvecklades för att behålla de trapeutiska framgångar fastan gav - utan att behöva underkasta sig de begränsningar denna innebar. Efter 1920-talet började dessa metoder snart överges för nya antiepileptiska mediciner. Numera kan en avsevärd andel av människor med epilepsi kontrollera sina anfall med mediciner (som dock har omfattande och ibland allvarligt handikappande biverkningar). Men för åtminstone 20 % eller fler fungerar inte medicinerna. Därför har kosten – i synnerhet för barn – åter kommit att bli ett användbart redskap vid behandlingen av epilepsi. Tyvärr verkar man inom sjukvården endast i mycket ringa omfattning använda sig av den möjligheten och i stället envist hålla fast vid den farmakologiska behandlingen – och i nödfall använda sig av kirurgiska ingrepp.

Rollin Woodvatt forskade på kost och diabetes. Han rapporterade 1921 att tre vattenlösliga föreningar (betahydroxbutyrat, etylacetoacetat och aceton), som tillsammans kallas ”ketoner” eller ”ketonkroppar”, producerades av levern hos i övrigt friska personer, när de befann sig i svält eller om de levde på en kost med mycket låg halt av kolhydrater och mycket fett.

Russel Wilder byggde vidare på denna forskning och skapade begreppet ”ketogen diet”. Han definierade denna som ”en kost som producerar en hög halt av ketoner i blodet genom innehållet av en stor andel fett och minimalt med kolhydrater”. Wilder förutsåg att man kunde få dessa fördelaktiga effekter via en kost som man – till skillnad mot svält eller fasta – kunde bibehålla under obegränsad tid. Hans försök med några epilepsipatienter 1921 var den första väldokumenterade användningen av ketogen diet mot epilepsi.

Wilders kollega, barnläkaren Mynie Peterman, utformade sedan den klassiska varianten av ketogen diet för barn, med ett gram protein, 10 – 15 g kolhydrater per kg kroppsvikt - och resten av kalorierna från fett.

Peterman utarbetade på 1920-talet rutiner för introduktion och vidmakthållande av denna kost. Han kunde dokumentera vissa positiva effekter som ökad vakenhet, bättre socialt beteende och förbättrad sömn (jfr Karolinska Universitetssjukhusets rapport från sin egen behandling av barn med ketogen kost för några år sedan; ”Utöver krampreduktion rapporterar många familjer att barnen får bättre motorik, jämnare humör, ökad vakenhet, bättre kontakt, högre intellektuell förmåga, rikare språk, bättre sömn och ökad social förmåga") – men Peterman iakttog även negativa effekter i form av illamående och kräkningar, sannolikt beroende på för höga halter av ketoner.

Med avseende på epilepsi visade sig emellertid kosten vara framgångsrik för barn. Peterman rapporterade 1925 att 95 % av 37 unga patienter hade förbättrats med avseende på sina anfall, och 60 % blev helt anfallsfria.

År 1930 studerades denna kost också på 100 tonåringar och vuxna. Clifford Barborka rapporterade också från Mayo-kliniken, i Rochester, Minnesota, USA, att 56 % av de äldre patienterna blev bättre av denna kost, och 12 % blev helt fria från anfall.

Även om resultaten av studierna på vuxna liknar moderna studier på barn, så är de svåra att jämföra. Barborkas slutsatser var, att vuxna epileptiker tycktes ha mindre nytta av denna kost – och studier av hur vuxna påverkades av den ketogena kosten tycks sedan inte ha genomförts igen förrän 1999.

Under 1920- och 1930-talen var fortfarande de enda medlen mot epilepsi som användes och studerades ”lugnande” bromider och Fenobarbital. Bromider infördes redan 1857 av den engelske läkaren Sir Charles Locock, och de lugnande och sömngivande effekterna hos Fenobarbital upptäcktes 1912.

År 1938 utökades den farmaceutiska repertoaren, då H Houston Merrit och Tracy Putnam upptäckte phenytoin (produktnamn bl.a. Dilantin), och forskningen inriktades nu alltmer mot att hitta nya preparat. Med introduktionen av natrium valproat på 1970-talet fick neurologerna tillgång till ett preparat som var verksamt över ett brett spektrum av epileptiska syndrom och typer av anfall. Användningen av ketogen kost kom därför att begränsas till särskilt svåra fall som t.ex. Lennox-Gastaut syndrom, en form av epilepsi som oftast debuterar vid 2 – 6 års ålder och innefattar inlärningssvårigheter, dyslexi och dyskalkyli (läs- och skrivsvårigheter resp. svårigheter att räkna).

En enklare form av ketogen kost - med kokosolja

I detta sammanhang kan också nämnas, att man på 1960 talet upptäckte att ”MCT” (medellånga kedjor av triglycerider – med 6-12 kolatomer – främst kokosolja) har förmågan att producera fler ketoner per energienhet än andra fetter. MCT absorberas snabbare än andra fetter och transporteras också snabbare till levern - vilket också gör att kokosolja ger ett omedelbart energitillskott nästan i nivå med vad man får från t.ex. druvsocker.

De stora kolhydratbegränsningarna i den traditionelle ketogena dieten, som användes för barn med epilepsi gjorde det svårt för föräldrarna att komponera välsmakande måltider, som deras barn tyckte om. Detta var naturligtvis ett vardagligt kliniskt problem.

Peter Huttenlocher skapade emellertid 1971 en ”mildare” variant av ketogen diet, där omkring 60 % av kalorierna kom från MCT-olja och som i övrigt innehöll mer protein och upp till tre gånger mer kolhydrater än den klassiska ketogena dieten. Oljan blandades med dubbla mängden skummjölk och dracks eller blandades med maten. Han testade den här varianten på tolv barn och ungdomar med svårbehandlad epilepsi. De flesta av dem förbättrades både ifråga om de epileptiska anfallen och vakenhet på ett sätt som liknade effekterna av den klassiska ketogena dieten. Matsmältningsstörningar var dock ett problem, som ledde till att en av patienterna övergav kosten. Men måltiderna var lättare att förbereda och godtogs bättre av barn. MCT- kosten kom nu att ersätta den klassiska ketogena dieten på många sjukhus, även om vissa försökte med måltider som var en kombination av båda.

Den ketogena kosten ”återupptäcktes” av medierna i USA i oktober 1994, när NCB;s TV-show ”Date Limit” rapporterade om fallet Charlie Abrahams – sonen till kände filmproducenten Jim Abrahams. Den tvåårige Charlie led av epilepsi, som inte kunnat botas av traditionella terapier, eller av de alternativa metoder man prövat. Jim Abrahams upptäckte emellertid en rekommendation av ketogen diet i en ”epilepsi-guide” för föräldrar och förde sonen till John Hopkins Hospital, som under åren fortsatt att erbjuda terapi med ketogen diet. Denna behandling gjorde nu snabbt att sonens epilepsi kunde kontrolleras, och att hans allmänna fysiska och psykiska utveckling kom igång igen.

Detta inspirerade Jim Abrahams att starta ”Stiftelsen Charlie” för att främja tillämpning av och forskning om denna kost. Vetenskapliga studier inleddes 1994, resultaten presenterades för American Epilepsy Society 1996 och publicerades 1998. Det blev nu en formlig explosion av vetenskapligt intresse för ketogen kost, och under 1997 producerade Abrahams filmen ”First Do No Harm” (Svensk titel ”Rädda min son”), där bl.a. Mery Streep medverkade. Filmen handlar just om hur en ung pojke med svårbehandlad epilepsi behandlas framgångsrikt med ketogen kost.

År 2007 var ketogen kost som behandling mot epilepsi tillgänglig vid olika sjukhus i 45 länder. Mindre strikta varianter, som ”modifierad Atkinsdiet”, har också börjat användas – särskilt bland äldre barn och vuxna. Märkligt nog tycks kunskapen om dessa metoder att via kosten behandla epilepsi inte riktigt kunna tränga fram inom vården. I stället är det fortfarande farmaceutiska preparat som är den helt dominerande behandlingen. Man kan nog med fog misstänka, att det förhållandet att dietåtgärder inte inbringar några inkomster för de stora läkemedelsbolagen spelar en betydande roll – både när det gäller intresset för forskning och utvecklandet av kliniskt genomtänkta metoder för dessa interventioner. Detta är särskilt sorgligt, eftersom det finns mycket som tyder på, att ketogen kost skulle kunna vara billiga, ofarliga och lättadministrerade terapier även mot andra sjukdomstillstånd. Det finns studier som visar att ketogen kost med framgång kan användas mot de flesta neurodegenerativa sjukdomar (som Alzheimer och Parkinson). Ketogen kost tycks också utgöra en skyddande effekt på hjärnan vid stroke och andra former av hjärnskador.

Trots att läkemedelsbolagen gör intensivt motstånd mot all forskning som riskerar att minska marknaden för deras produkter, så görs ändå här och där försök med dietinterventioner i stället för mediciner. Intressant kan t.ex. följande inslag i Läkartidningen 2014 vara. Man skriver under rubriken "Kostfaktorer kan spela roll" följande: 

"Att ändrad kost kan ha god effekt på ADHD-symtom visades i en kontrollerad studie publicerad i Lancet 2011. En extremt restriktiv eliminationskost bestående av ris, päron, kokt kött, kokta grönsaker och vatten under 5 veckor hade enligt föräldrar och lärare en god effekt hos majoriteten av barnen. Under påföljande månader normaliserades kosten gradvis med bibehållen effekt hos dem som initialt hade förbättrats. Om ADHD-symtomen åter uppträdde i samband med något återintroducerat födoämne, kunde detta därmed identifieras och fortsättningsvis undvikas. Barn med ADHD och samtidiga somatiska symtom som allergi, huvudvärk eller mag–tarmproblem svarade bäst på denna kostbehandling. 

Denna typ av diet är dock givetvis svår att introducera. Att kostfaktorer emellertid har en relevans för ADHD stöds ytterligare av att behandling med mikronutrienter (mineraler och vitaminer) i en placebokontrollerad studie förbättrade såväl ADHD-symtom som stämningsläge. 

Mag–tarmproblem rapporteras påfallande ofta av barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Antikroppar mot gluten och/eller kasein (huvudbeståndsdel i mjölkprotein) samt glutenkänslighet utan celiaki är överrepresenterade fynd vid autismspektrumsyndrom, liksom ökad tarmväggspermeabilitet i vart fjärde fall. Omvänt är en rad psykiska och neurologiska symtom, inklusive ADHD, överrepresenterade vid glutenintolerans och glutenöverkänslighet. Gluten- och kaseinfri kost räknas visserligen inte som evidensbaserad behandlingsform för autismspektrumsyndrom eller ADHD [34], men den kan prövas i kliniken, eftersom den inte desto mindre har påtaglig effekt i vissa fall. 

Det anses dock behövas omfattande och välgjorda blindade koststudier för att helt säkra slutsatser om eliminationskostens värde ska kunna dras, studier som tyvärr ter sig mycket svåra att genomföra. 

Det finns god evidens för att supplement med omega 3-fettsyra har viss effekt på ADHD-symtom hos barn, men inte i paritet med effekten av centralstimulantia. Uteslutning av vissa konstgjorda färgämnen kan också ge en, om än liten behandlingseffekt. Emellertid finns frågetecken kring patienturval i dessa typer av studier, eftersom barn som sedan tidigare visat tecken på överkänslighet för födoämnen tenderar att vara överrepresenterade i studiepopulationen."

Min kommentar: Om man hade uteslutit päron och ris i den nämnda studien hade man möjligen fått ännu bättre resultat! Båda dessa kostinslag är ju mycket kolhydratrika...

 Att ketogen kost har betydelse även för cancer och andra sjukdomar kan man få en insikt i via följande intervju med Dr Mercola

https://thetruthaboutcancer.com/ketogenic-diet-and-cancer-video/

Kommentarer

Senaste kommentaren